Här är jag. Nyvaken, utan minsta antydan till smink, med ofixade ögonbryn, oborstat hår slängt bakom, påsar under ögonen som skvallrar om lång tid med för lite sömn, med märken och ärr. Här är jag, precis som jag är.


När jag ser dessa bilder vill jag kräkas. Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill gråta. Faktum är att när jag skulle ta dessa skrek jag rakt ut flera gånger, sa högt "fyfan så jävla äcklig", kritiserade varje millimeter av mig själv. Självhatet jag byggt upp under så många år är extremt kraftfullt och sliter mig dagligen i småbitar. När jag är bland människor tänker jag aldrig på hur de ser ut eller deras brister, för jag är så upptagen med att höra självhatet som ett smärtsamt eko i huvudet. "Nu ser dom hur ful och äcklig jag är, fyfan varför gick jag ens ut? Jag skulle stannat hemma, jag kan inte visa mig ute mer, detta blir sista gången" skriker ångesten inom mig. Jag kan inte räkna alla gånger jag låst in mig hemma dagar i streck, inte klarat att någon ska ens titta på mig, stått och skrikit rakt ut i spegeln, äcklats av mig själv till den grad att jag kräkts. Och varje gång någon gjort mig illa har det liksom matat självhatet, ångesten har använt andras handlingar som bensin på elden, talat om för mig att det är för jag aldrig kommer vara bra nog, aldrig vara värdefull nog.

Jag trodde att det räckte att bli älskad utav någon, att det var vad jag behövde, och när jag blev så väldigt sviken anklagade jag mig själv för att vara värdelös, att jag skulle dö utan hans kärlek. Men efter all skit som hänt senaste tiden har jag insett att det aldrig var hans kärlek min själ längtade efter; det var min egen. Det spelar ingen roll hur många som älskar en, om man hatar sig själv. Den viktigaste personen i mitt liv är jag, det måste vara jag, och jag är tvungen att lära mig att jag ska vara min egen prio 1. För tillfället vill jag inte ha någon som får mitt hjärta att slå extra slag eller som älskar mig, för det är inte var jag behöver. Jag behöver lära mig att se på mig själv med glädje, att ge mig själv den kärlek jag alltid lagt på andra, att inse mitt eget värde.

Kanske tar det veckor, kanske månader och kanske tar det flera år, men jag är fast besluten om att älska mig själv en dag. Jag behöver veta hur viktig jag är i MITT liv, först då kan jag släppa in någon annan i det igen.