Jag minns det som igår
När jag blundar ser jag dig stå där
Första gången dina känslor uttalades högt
När du såg på mig och sa att du var kär

Och jag levde på dom orden
Och de formade min själ
Dom värmde mig om natten
När du inte var där

Varje dag och varje natt
Ville jag bara vara nära dig
Reflekterade knappt om du ännu
Kände samma sak för mig

Att höra dig säga dom tre små orden
Blev det största i mitt liv
Så även när du blev känslomässigt passiv
Var min kärlek så massiv
Att jag inte kunde se att jag själv var så naiv

Så fort du åkte hemifrån ville jag ha dig tillbaka
Jag saknade din doft, och ditt skratt
Och hur dina läppar brukade smaka

När du såg på mig så var det som om
Inget annat fanns
Jag tänkte dagligen och undrade
Hur fan jag kunde ha någon chans

Hur kunde jag som var så värdelös
Få äran att kallas din?
Min naiva sida förblindade mig
För du var nog aldrig riktigt min

Du sa 'jag älskar dig' så ofta
Att dina läppar inte formades efter orden
Ändå var jag dum nog att inbilla mig
Att jag var lyckligast på hela jorden

När du sa att jag var allt för dig
Nästa dag var jag patetisk och svag
Då var det inget fel på dig, nej, jag undrade
Hur du ville vara med någon som jag?

Så när du sa att allt var över
Att du skulle gå ifrån mig
Då slutade jag andas en stund
För min enda dröm var ju att få vara med dig

Dina ord hade format min själ
Men hela jag var smustigt avfall
När jag försökte hålla om dig tänkte jag
'Hur kan någon varm kännas så isande kall?'

Inte fan visste jag att du hade min bästa vän
Som höll dig varm på natten nu
Efter nästan åtta år så trodde jag ju
Att det var jag och du

Men bakom stängda dörrar
Flög lögnerna vilt omkring
Vem fan brydde sig att ni båda
Fortfarande bar ring?

Vem fan brydde sig att det ni gjorde var fel?
Eller om att ni trasade sönder mig så fullständigt
Att jag nog aldrig mer blir hel?
Inte ni

Se i mina ögon, tala om vad ni har gjort
Se på mig och erkänn att ni är för fega för att tala om vad som skett
Se på mig och övertala mig
Att det vidriga ni har gjort, är rätt

Jag litade på er
Ni sa att jag var allt och utan mig var ni ingenting alls
Hur kan någon som verkar så äkta
Egentligen va så jävla falsk?

Jag gjorde allt för er och ni gjorde allt emot mig
Ni krossade allt jag var, men
Kanske var det bra

Kanske kan jag börja om och bli bättre
Utan dina ord som formar min själ
Och kanske kan jag bli starkare utan din närvaro här
Kanske hittar jag någon som faktiskt vill mig väl
För kanske var det bästa vi någonsin sagt till varandra
'Farväl, min älskling, farväl'

Jag skriver för att bearbeta saker och kunna gå vidare, poesi är ett sätt jag alltid använt för att hantera min ångest och vända den till styrka, så även här. Det blir lättare för mig att sätta punkt när jag först fått sätta ord på känslor och händelser, så just nu känner jag mig så mycket lättare. Jag skriver alltså inte för att på något sätt smutskasta för det skulle bara vara larvigt, utan för att resa mig ur askan. Jag skriver för den viktigaste personen i mitt liv; Jag själv.