Tack för all fin respons♥
2018-07-01 @ 10:51:50
Häromdagen postade jag det absolut jobbigaste inlägget jag någonsin postat, "Jag tror att du missförstod situationen", och jag överdriver inte när jag säger att mina händer darrade en bra stund efteråt. Jag behövde verkligen öppna upp mig, visa mig som svagast, för att kunna återta min styrka. Men jag var så otroligt rädd för efterskalvet; vad skulle jag få för reaktioner? Skulle jag bli hatad? Förminskad? Förlöjligad? Nedtryckt? Jag kände hur jag satte på mig min starkaste rustning för att förbereda mig på vad som än skulle kastas på mig, jag ville skydda mig från att någonting skulle komma in. Men allt kom rakt in.
Den enda respons jag fått är kärlek och stöd, och tjejer/kvinnor som själva vill dela sin historia med mig. Det är så överväldigande underbart att jag knappt visste hur jag skulle reagera först. Jag var så inställd på att få hat, att jag glömt att det finns kärleksfulla människor, och det gjorde mig fullkomligt ställd. Jag fick gåshud över hela kroppen, och började ärligt talat att gråta utav lättnad och glädje. Så många starka, fantastiska kvinnor som ställt sig bakom mig och visat sitt stöd. Och så många starka, fantastiska tjejer/kvinnor som hört av sig via facebook & mejl för att berätta om sitt helvete, få dela med sig, pysa ut lite luft innan ballongen smäller. Wow, säger jag bara, vad ni är häftiga, allihop. Wow.
"Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka"
Inlägget tog mig runt 1 år att skriva; jag gick in och läste, skrev om, läste igen -men vågade aldrig publicera. Jag skrev aldrig inlägget för att få uppmärksamhet eller medlidande, jag skrev det för MIN skull. För att hur tuff historien än är, så är den MIN och det är JAG som ska äga den. I alla år har HAN ägt min historia, mitt liv har nästintill omedvetet styrts utav honom, han har haft min kropp och min själ och jag har bara varit trasig, fängslad. Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka. Det första steget till att läka, är att erkänna händelsens existens, något jag haft väldigt svårt för. Men nu är det ute i världen, svart på vitt, jag kan inte förneka händelseförloppet längre och det känns faktiskt bra. Det känns som att jag tog tillbaka mitt liv, jag krävde makten, jag slet tillbaka äganderätten till mig själv. Jag har fortfarande en väldigt lång väg att gå, och jag har garanterat många nätter utav panikångest kvar att genomlida innan jag är fri, men nu är jag åtminstone inte i hans våld längre.
En annan anledning till varför jag skrev detta öppna, ärliga och skitjobbiga inlägg var för alla de kvinnor som aldrig vågar berätta. För dem som håller allt inom sig, som ljuger för att dölja det som hänt, som kanske t.o.m skyddar den människa som förstört dem så fullständigt. Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma, att vi står tillsammans. Den mening i hela inlägget som nästan kändes viktigast var; "Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig." Anledningen till att den kändes så viktig var för att jag vill att folk ska förstå att bara för att någon "bara ligger där" så betyder det inte att den vill, att den inte kämpar emot, att den inte blivit våldtagen. Fäkta, fly eller paralyseras är de tre "valen" hjärnan automatiskt gör under fullständig skräck, det är ingenting man kan styra över, alla tre är en försvarsamekanism. Paralyseras är att "spela död", men tyvärr fungerar den inte på sådana förövare. Jag äcklas när någon ifrågasätter en överlevare p.g.a "du gjorde ju inget motstånd, du låg ju bara där", för det är ett motstånd, det är ett nej, det är ett tyst skrik på hjälp, och ännu mer; Det är inte ett ja. Ni måste alla ta in detta och förstå det; allt annat än ett JA är ett NEJ, vare sig det är tystnad eller skrik, skratt eller gråt.
Ett jättestort tack för att fin respons på mitt inlägg, ni har stärkt mig och min självkänsla, ni har hjälpt mig på vägen mot att ta tillbaka mitt liv. All kärlek till er!♥
Den enda respons jag fått är kärlek och stöd, och tjejer/kvinnor som själva vill dela sin historia med mig. Det är så överväldigande underbart att jag knappt visste hur jag skulle reagera först. Jag var så inställd på att få hat, att jag glömt att det finns kärleksfulla människor, och det gjorde mig fullkomligt ställd. Jag fick gåshud över hela kroppen, och började ärligt talat att gråta utav lättnad och glädje. Så många starka, fantastiska kvinnor som ställt sig bakom mig och visat sitt stöd. Och så många starka, fantastiska tjejer/kvinnor som hört av sig via facebook & mejl för att berätta om sitt helvete, få dela med sig, pysa ut lite luft innan ballongen smäller. Wow, säger jag bara, vad ni är häftiga, allihop. Wow.
"Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka"
Inlägget tog mig runt 1 år att skriva; jag gick in och läste, skrev om, läste igen -men vågade aldrig publicera. Jag skrev aldrig inlägget för att få uppmärksamhet eller medlidande, jag skrev det för MIN skull. För att hur tuff historien än är, så är den MIN och det är JAG som ska äga den. I alla år har HAN ägt min historia, mitt liv har nästintill omedvetet styrts utav honom, han har haft min kropp och min själ och jag har bara varit trasig, fängslad. Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka. Det första steget till att läka, är att erkänna händelsens existens, något jag haft väldigt svårt för. Men nu är det ute i världen, svart på vitt, jag kan inte förneka händelseförloppet längre och det känns faktiskt bra. Det känns som att jag tog tillbaka mitt liv, jag krävde makten, jag slet tillbaka äganderätten till mig själv. Jag har fortfarande en väldigt lång väg att gå, och jag har garanterat många nätter utav panikångest kvar att genomlida innan jag är fri, men nu är jag åtminstone inte i hans våld längre.
En annan anledning till varför jag skrev detta öppna, ärliga och skitjobbiga inlägg var för alla de kvinnor som aldrig vågar berätta. För dem som håller allt inom sig, som ljuger för att dölja det som hänt, som kanske t.o.m skyddar den människa som förstört dem så fullständigt. Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma, att vi står tillsammans. Den mening i hela inlägget som nästan kändes viktigast var; "Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig." Anledningen till att den kändes så viktig var för att jag vill att folk ska förstå att bara för att någon "bara ligger där" så betyder det inte att den vill, att den inte kämpar emot, att den inte blivit våldtagen. Fäkta, fly eller paralyseras är de tre "valen" hjärnan automatiskt gör under fullständig skräck, det är ingenting man kan styra över, alla tre är en försvarsamekanism. Paralyseras är att "spela död", men tyvärr fungerar den inte på sådana förövare. Jag äcklas när någon ifrågasätter en överlevare p.g.a "du gjorde ju inget motstånd, du låg ju bara där", för det är ett motstånd, det är ett nej, det är ett tyst skrik på hjälp, och ännu mer; Det är inte ett ja. Ni måste alla ta in detta och förstå det; allt annat än ett JA är ett NEJ, vare sig det är tystnad eller skrik, skratt eller gråt.
Ett jättestort tack för att fin respons på mitt inlägg, ni har stärkt mig och min självkänsla, ni har hjälpt mig på vägen mot att ta tillbaka mitt liv. All kärlek till er!♥
Follow
Kommentarer
Trackback
