VARNING Detta inlägg innehåller text som kan verka triggande.

Här och nu ska jag berätta någonting som inte många vet om, någonting som fortfarande påverkar mig och som jag skäms över. Trots att jag inte borde skämmas. Har ni ingenting snällt att säga efter att ha läst, så ber jag er att inte säga någonting alls. Det krävs allt mod jag har för att skriva detta, men jag behöver göra det. Bloggen är ju min ventil, dit jag vänder mig när jag behöver lätta lite på trycket. Så det tänker jag göra. För min skull. För att jag ska äga min egen historia.

Jag vill ge en varning till min familj, min mamma och mina systrar har jag endast sagt det till väldigt kort ganska nyligen, och jag tror att det kan vara nästan lika jobbigt för dem att läsa som det är för mig att skriva, speciellt då vi står varandra väldigt nära. Överväg att inte läsa detta inlägg. Jag älskar er, det är ni som tagit mig igenom allt mörker jag hamnat i, utan att ni vetat om det.

Om du tycker det är jobbigt att läsa, och hellre vill lyssna på då jag (tyvärr lite slarvigt och med täppt näsa) läser inlägget, kan du göra det genom att trycka på play► :

---

Jag är så trött på att inte bli tagen på allvar. Så trött på att kämpa för mina rättigheter, och för mig själv i allmänhet. Under mina tonår var jag med om några saker, många av dem saker som tog flera år för mig innan jag ens kunde tänka på, inte mindre kunna säga högt. En utav sakerna berättade jag för några närstående personer ca 2-3 år senare, och fick svaren "jag kan inte tänka mig att han skulle göra så, jag kände ju honom förr, han är snäll" och "jag tror att du missförstod situationen". Deras ord fick mig att ifrågasätta mig själv, det som hände kanske inte var så farligt ändå? Men framförallt kände jag mig väldigt, väldigt liten. Efter det tog det ytterliggare cirka 4 år innan jag någonsin nämnde det igen, för någon. Det var först när jag satt hos min psykolog och vi pratade om saker som traumatiserat mig som jag faktiskt insåg hur denna sak påverkat mig, och jag öppnade upp mig. Jag bokstavligen skakade när jag berättade för honom, flera gånger fick vi pausa och göra andningsövningar för att jag inte skulle få panik. Jag flackade med blicken, kände mig så jävla skamsen. Flera gånger bad jag om ursäkt och sa "jag vet att det är löjligt, jag är så töntig, förlåt". Hans svar förändrade mycket för mig; "Det är inte löjligt eller töntigt, faktum är att vi borde pratat om detta för länge sen, det var ju ett övergrepp"


" Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda "


Det var i yngre tonåren, och jag hade träffat en kille i några veckor. Han var så snäll mot mig, vi kunde verkligen prata på om allt och ingenting. Dessutom var han rolig och vi skrattade mycket tillsammans. Däremot hade han en tendes att bli irriterad ganska lätt, men det var liksom ingenting jag direkt tänkte på, lite tjuriga kan ju alla vara ibland. Han hade flera gånger sagt att "vi borde ha sex", men det var jag inte jätteintresserad av då vi som sagt endast träffats i några veckor, jag har aldrig varit någon som hoppar i säng med första bästa vilket jag gjorde klart för honom. Han blev irriterad och sa "så jag är bara första bästa? Betyder jag ens någonting för dig?". Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda.

En kväll var jag hos honom och vi kysstes, han påpekade återigen att vi borde ha sex men jag sa ännu en gång att jag inte ville. "Klart du vill, sluta hålla på och spela svår, du gillar väl mig?" sa han då och tryckte ner handen i mina byxor. Han låg nu över mig och jag fick en rejäl obehagskänsla i hela kroppen. Jag drog bort hans hand och sa åt honom att lägga av, att jag inte ville. Han blev förbannad och hans blick ändrades. "Men titta vad fan du har gjort då? Va? Det är ditt fel, gör något åt det!" nästan skrek han åt mig och tryckte min hand mellan sina ben. Jag blev livrädd, den snälla killen var som bortblåst och jag började få panik. Han var både större och starkare än mig, jag kände mig fångad och ville bara därifrån. "Gå bort från mig, sluta" bad jag honom. Han tryckte sin hand mellan mina ben och slet till så resåren i både mina trosor och lackleggins gick sönder med ett knakande ljud. Jag kunde inte andas. "Snälla sluta då" kved jag. Hans knän kändes som knivar in i mina lår, hans ögon var elakt svarta och han stank av parfym och halvtorkad pubertetssvett. Jag tänkte att jag inte kan göra något, jag är fast, han äger min kropp och jag är ingenting alls. "Om jag slutar andas nu, om jag dör, kommer han ens att märka det?" tänkte jag och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Men så spred sig en rysning i hela min kropp och jag tänkte att jag försöker en sista gång, en sista gång försöker jag slita mig loss, sedan ger jag upp och bara dör. Jag fick en adrenalinkick och lyckades då knuffa honom lite åt sidan, knäade honom i magen och mellan benen med all min kraft och han flyttade sig med högljudda, grymtande svordomar. Han skrek "vad fan är ditt problem", att det var jag som varit inbjudande, det var mitt fel.

När jag kom hem grät jag. Och jag skämdes, så in i helvete skämdes jag. Jag slängde både byxorna och trosorna. Duschade. Kände mig smutsig. Duschade igen. Jag var tvungen att få bort hans lukt. Även om jag tog mig därifrån så kändes det som jag var kvar; jag kunde känna hans äckliga händer på min kropp, varje gång jag blinkade såg jag hans vansinniga ögon, kände hans vassa knän, kunde känna hans äckliga doft och tyngdes ned utav hans kropp. Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal. Jag minns tankarna som for genom mitt huvud "det var ju mitt fel, jag gav fel signaler, hade tajta byxor, jag kysste ju honom också, såklart han skulle göra så, jag får skylla mig själv".


" Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal "


Han hörde aldrig någonsin av sig igen, och det gjorde inte jag heller. Jag ville att han skulle höra av sig, jag ville att han skulle säga att det var hans fel, att jag inte hade gjort något fel, att jag var mer än någon man slet i tusen bitar och lämnade att dö. När vänner frågade varför vi slutat träffas sa jag bara att han ville ha sex och inte jag, så vi avslutat det. Jag berättade inte att han försökte trots att jag inte ville. Jag berättade inte att mina kläder nu låg i soptunnan. Jag berättade inte att jag suttit en timme på morgonen med kylklampar mot mitt ansikte för att dämpa svullnaden efter all gråt. Jag berättade inte var blåmärkena på mina lår, armar och handleder kom ifrån. Jag berättade inte vad som faktiskt hänt. Jag borde ha berättat hela sanningen, men det gjorde jag inte. Det fanns ju ingenting att berätta, det var jag som varit inbjudande.

Det ska inte behöva ta 6-7 år innan man öppnar upp sig, man ska inte hålla det för sig själv. Men det gör många ändå. För man skäms, "alla skulle ändå tycka att jag är löjlig" tänker man. Och den där jävla skammen är livsfarlig. Jag kunde inte gå i närheten av hans hem på flera år, trots att det många gånger hade blivit en genväg att gå förbi. Jag kunde bara inte. Efter ett tag hade jag nästan förträngt det, jag kunde inte gå nära området där han bott, det tog totalt stopp och jag fick ångest i hela kroppen, men jag var osäker på varför. Tills jag och min psykolog pratade om platser dit jag inte kunde gå på grund utav min agorafobi, och jag plötsligt mindes allting, sådär som folk gör i filmer. Allt kom tillbaka, det spelades upp framför mina ögon på några sekunder. Varje tår som rann den natten, varje hyperventilering, känslan av hans tunga kropp som tryckte ner min, hur mitt hjärta rusade när mina byxor knakade till, blåmärkena efter hans knän på mina lår, hur jag slutade andas några sekunder när vänner frågade varför vi slutat ses. Att jag inte kunde gå nära området hade inget att göra med min agorafobi, min psykolog konstaterade att jag var uppenbart drabbad utav PTSD och behövde jobba med det. Detta är alltså en psykolog jag då gått till i 3-4 år, berättat alla mörkaste tankar för, gråtit och haft panikångest inför, ringt när jag velat ta mitt liv -han vet  a l l t  , men detta tog flera år innan jag kunde berätta, innan jag ens kunde erkänna det för mig själv igen. På grund av den där jävla skammen som fick mig att trycka bak minnet till det mörkaste skrymslet i min hjärna.


" Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring "




Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Jag.Gjorde.Inget.Fel. Jag är tacksam att jag fick några sekunders styrka så jag tog mig därifrån och hem. Alla har inte den turen. Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig. Hur hade det då gått? Hade han fått en sekund utav klarhet och gått bort ifrån mig? Troligtvis inte. Jag vill inte ens tänka på det.

Saken är den att jag är en stark person. Jag är inte den som tar åt mig om folk pratar skit om mig, jag är en sådan person som hellre står ensam för det jag tror på än med hundra andra för någonting jag inte tror på. Även i mina djupaste depressioner så har jag någonstans alltid stått upp för mig själv, vägrat ta emot skit jag inte förtjänat. Men när han sa att det var mitt fel så svalde jag orden utan att säga emot. Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring. Det var dom orden som fick mig att skämmas, att inte berätta, att äcklas av mig själv. Utan dom orden hade jag kanske pratat med någon om det tidigare, kunnat bearbeta det.

Trots att jag vet att jag inte gjorde något fel, så sköljer minnena över mig varje dag. De får mig att bli pytteliten, obetydlig, värdelös. De gör mig till ingen alls. De kväver mig, hindrar skriken att komma ut ur min gapande mun, gör tårarna till tusentals rakblad mot mina kinder. De får mig att falla ihop till en hög, skaka tills jag kräks och svimmar. De sliter mig i småbitar. De gör att ingen får röra mig, ingen får komma nära, jag blir rädd för mina närmaste, deras beröring blir hans för han äger allt jag är. Det har gått så många år, och fortfarande har blotta tanken på honom en sådan enorm makt över mig. Men jag kämpar, för han ska inte få förstöra hela livet såsom han förstört alla dessa år. Alla dessa år då jag inte kunnat bli kramad längre än någon sekund, alla dessa år av emotionell klaustrofobi. Alla dessa år av att ha vaknat av hans flämtande ord, hans sneda leende, hans äckliga doft. Men jag ska bli fri. Han förtjänar inte mitt liv, så han ska inte få det.

Till alla er som varit med om liknande, eller värre, vill jag säga: Det är inte ditt fel, det är ALDRIG ditt fel. Det spelar ingen roll om du är onykter eller om du flörtat. Det spelar ingen roll om ni haft sex förut, eller om det är din partner. Det spelar ingen jävla roll om du så gått spritt språngande naken på krogen, det är fortfarande DIN kropp och INGEN ANNAN har rätt till den. Prata med någon, berätta, håll det inte inom dig. Tystnad är ett dödligt gift, så svälj det inte. Du har ingenting att skämmas för, du har inte gjort något fel. Du är värdefull, kom ihåg det.

Till alla er som har/haft anhöriga som varit med om liknande, vill jag säga: Ifrågasätt aldrig det som hänt, få dem aldrig att ifrågasätta sig själva och deras skuld i händelsen, tala om för dem att ingenting är deras fel. Hjälp dem. Det bästa ni kan göra är att finnas där. För att lyssna, för att ge råd, eller bara för att dela en stunds tystnad. 

 

 

Igår var jag ju på bröllop då fina Therese gifte sig med sin Jon, och det var så himla fint och känslosamt. Väldigt roligt att få vara med på deras stora dag, och träffa alla härliga människor. Imorse gick jag upp, packade och gjorde mig i ordning, sedan åt vi brunch innan vi kramades hejdå och åkte hem.♥

Nu ska jag byta om till träningskläder, ringa Jennie och ge mig ut en sväng.


Hur har eran midsommarhelg varit? :)

IDAG
Om några timmar sätter jag mig i bilen tillsammans med Felix, mamma och Pelle för att åka på fina Therese bröllop. Sedan sover vi på hotell då bröllopet avslutas med brunch imorgon. Ska bli jätteroligt!


DEN 2 JULI
Då åker jag till Stockholm för att stå i golden circle när Eminem står på scen. Kommer jag gråta? Troligtvis.

DEN 11 JULI
Göteborg med min älskade för att stå och sjunga med till Ed Sheeran live, kommer säkerligen gråta då också -han har såå många vackra låtar.


VECKA 27, 29, 30
Då tar jag semester och kommer antagligen spendera mestadels utav tiden i stugan, om vädret tillåter.


EGENTID
Jag har bestämt mig för att om jag någonsin ska komma helt och hållet på fötter, så är jag tvungen att bli kompis med mig själv. Så jag tänker spendera mycket tid helt ensam med alla mina tankar, för att ta reda på vem jag verkligen är och vad jag vill i livet.

Förra året tog jag egentid och gick ut på en promenad, gick vilse i 2 timmar men stötte på både Apollofjärilar och en havsörn med unge. Så häftiga.


DEN 14 AUGUSTI

Då åker jag och Felix till Stockholm, denna gång för att se Post Malone live. Sååå grymt!!

Bildkälla: google.se


JOBBA
Jag är en sån där person som fullkomligen älskar mitt arbete, så jag ser verkligen fram emot att få jobba i sommar. Förra sommaren arbetade jag varje dag (var ledig 1 eller 2 dagar tror jag), och det var den bästa sommaren någonsin.


EN LÅT..
..med text skriven utav mig, och musik skapad utav lillasyster Bumbum. Väntar bara på att hon ska skicka den, är såå nyfiken och spänd då jag endast hört korta snuttar utav den. Ska bli jätteroligt att få höra!


DAGAR MED UNDERBARA VÄNNER
Sitta och prata lite skit, ta en glass, gå promenader, åka till stugan, bada, ha roligt.

Förra året då jag, Felix, Anna & Stoffe åkte till stugan för fiske och fikamys.


...OCH SÅKLART HÄRLIGA FAMILJESTUNDER
Bara umgås, ha roligt, vara i stugan tillsammans och uppskatta att vi har varandra.


MÅLA UTOMHUS
Stå på berget, med sjön bakom, pianomusik i lurarna, färgstänk på kläderna och x antal penslar runtom mig. Terapi.

Min tavla "Inner Combat" som jag målade förra sommaren.


SÄLLSKAPSSPEL
Jag älskar att spela sällskapsspel med människor man tycker om, det är så mysigt.

Kvällsspel i stugan.


MYSFIKA
Finns det ens något bättre än att sätta sig på en härlig plats och fika med någon man tycker om? Tror det är ytterst få saker som toppar det.

Från mysfika förra sommaren med bestbud.


LÅNGPROMENADER
Själv eller med andra spelar ingen roll, jag älskar det.

Skogspromenad.


GRILL, GRILL OCH ÄNNU MER GRILL
Grillad mat är det absolut godaste, och det är en sån härlig känsla när man känner doften från det grillade. Det känns som sommar då.

Grillat.


Men mest av allt ser jag fram emot...
DEN 18 AUGUSTI
För det är då jag är beräknad att bli bästismoster, när finaste Elin & Robin äntligen ska få sin efterlängtade Svea. Längtar så jag spricker!!

---

Vad har ni för planer i sommar? 

 

 

Midsommarafton. Denna ständigt regnande, silldoftande dag, då miljoner trädgårdar pryds utav blomsterdekorerade stångar och småfulla vuxna som skuttar omrking dem. Borden fylls med färskpotatis, olika sorters sill, gräslök och gräddfil, och såklart snaps. På de flesta bord finns även öl, cider, vin och/eller annan sprit. Vi sjunger snapsvisor, slänger i oss brännande shots och slår glasen i bordet. Det är tradition säger vi dagen efter, när huvudet värker efter lite för många snapsvisor. Det är tradition, och traditioner ska man följa. Iallafall de traditioner där man får bli lite rund under fötterna.


Som tonåring följde jag alltid denna tradition med stor glädje. Då var det nästan alltid party på midsommar, man spenderade en del av dagen (helst lunch eller middag) med familjen innan man gick för att träffa kompisar och supa. Sedan var man ute hela kvällen och halva natten, drack mer och mer, snubblade runt och skrattade åt sitt sönderskrapade knä efter man trillat med cykeln. Det var ju trots allt tradition.

Förra midsommarafton hade jag påbörjat mitt första år som nykter efter x antal år utav alkoholmissbruk, jag var 6 månader in i min nykterhet när midsommar kom. Jag spenderade dagen och kvällen tillsammans med familjen och några familjevänner i stugan. Min familj är verkligen inte några stordrickare, men sprit fanns det såklart på borden. Jag hade en jättefin midsommarafton, vi hade roligt och mysigt, men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Varje cell i min kropp avundades dem andra som tog en öl till lunchen, en snaps, ett glas vin till maten. Jag stirrade på flaskorna och längtade efter det där varma brännandet när de rinner bak i svalget, kände desperat saknad efter känslan av att tappa verkligheten lite i taget. Jag ska vara ärlig; Jag undrade många gånger om någon skulle märka om jag tog en snaps eller klunkade lite konjak, jag täkte på det hela tiden. Men jag tog ingenting, inte en droppe. För jag visste att det räcker med ett smakprov för att få börja om på ruta ett. Och det enda som var större än suget, var skräcken för att behöva gå igenom alla darrningar, kräkningar, migräner och hjärtklappningar en gång till.


För några år sedan när jag festade så kunde jag utan problem dricka 70cl ren vodka, blandat med cider, öl och en hel drös shottar tequila. Det var liksom en helt vanlig fest för mig. Jag tyckte aldrig att det var något konstigt. Jag såg att många kompisar inte kunde dricka ens hälften, men det var ingenting jag reagerade på. Fest är ju fest, tänkte jag. Att varje dag, kväll och natt var fest, det reagerade jag inte heller på. "Man är bara ung en gång" sa jag ofta. "Om man inte super ihjäl sig förstås, haha" skrattade jag, även att det enkelt kunde ha blivit min sanning.

---

Jag har varit nykter i 1,5 år nu, och jag kämpar fortfarande med suget varje dag. Inte det fysiska som framkallar kräkningar och darrande händer, men det psykiska suget efter ångestlindring i flytande form. Det är förvånansvärt svårt att vara nykter som ung. Man "ska" supa, det är lite status, lite häftigt att dricka tills man stupar, man är lite roligare om man har knäppa fyllehistorier. Jag har många fyllehistorier som går att skratta åt, där jag gjort bort mig totalt, men vet man historien bakom varje fylla smakar historierna lite illa.

Mina vänner festar och dricker fortfarande, och det ser inte jag som något konstigt eller fel, det är deras rätt att få göra. Det som gör dem till så bra och underbara människor, är att enda sedan jag erkände mitt missbruk så har de alltid stöttat mig och aldrig ens tänkt tanken att erbjuda mig alkohol. Mina vänner vet att jag kämpar, och de vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De säger alltid att jag är välkommen på fester utan att dricka, de inkluderar mig trots att jag inte dricker alkohol vilket, som sagt, tyvärr är relativt ovanligt bland unga. 

Jag har tur, för jag är omringad utav människor som stöttar mig. När jag först berättade för mina närstående om mitt missbruk, så var det inte en enda utav dem som var dömande eller kritiserande. De lyssnade, accepterade, hade förståelse och stöttade mig. De har varit min hejarklack hela vägen, och jag hade nog aldrig klarat av att bli nykter utan deras hjälp.

Om någon tackar nej till alkohol; ifrågasätt inte personens val att avstå, försök aldrig tvinga den att dricka för du har ingen aning om hur mycket den kan ha gått igenom för att klara av att säga nej.

---

Har du eller någon i din närhet problem med alkoholmissbruk? Kontakta din vårdcentral/husläkare för information om vilken hjälp som erbjuds där du bor. Du kan även läsa mer på 1177 eller ringa ett kostnadsfritt och anonymt samtal till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48. Kom ihåg: Du är aldrig ensam, det finns alltid hjälp att få. Sök den innan det är för sent. Jag tror på dig♥

Igår var jag på Gröna Lund för att för tredje gången se älskade Rise Against live. De var sååå bra; precis som tidigare konserter så blandade de fantastisk musik med viktiga tankar, och jag älskar hur de använder sitt kändisskap till att lyfta viktiga saker i världen. Vilken gemenskap det är att stå med så många fullt främmande människor, så totalt olik från en själv, och känna samhörighet med precis varenda en. Finns ingen mer magisk eufori än att stå i publikhavet när ett fantastiskt band/artist spelar. Så underbart!

Här har det stått relativt stilla ett tag, med undantag på något inlägg då och då. Men jag tänker absolut inte be om ursäkt eller så, för jag är inte tvungen att blogga (trots att jag förr trodde det). Jag har mått väldigt, väldigt dåligt den senaste tiden, varit sjukskriven i 2 veckor nu och kämpar för att klara av enkla vardagssaker. Ångesten kom tillbaka som den värsta käftsmällen någonsin, och jag är förvånad över att jag ens har tårar kvar att gråta, det känns som jag inte gör annat. Gör mitt bästa för att inte isolera mig, som att träffa vänner, men efteråt är jag fullständigt uttömd och orkar inte ens kolla på tv. Saker som tidigare givit mig glädje och energi, såsom att måla, laga mat, fotografera & redigera bilder, träffa nära och kära -de är för tillfället saker som får mig att sucka och får hjärtat att stressat rusa. Jag har väldigt svårt att finna glädje i något alls, och tro mig när jag säger att det enda som är värre än att må skit är när man inte mår alls -när känslorna varit så kraftfulla att det blir för mycket och allting stängs av. Tomheten som kommer efter panikattackerna är värre än all ångest i världen.

Detta skrämmer skiten ur mig, men jag tänker dela med mig utav ett utdrag ur mina "dagboksdokument". Kanske kan ni förstå bättre, eller kanske känner någon igen sig i mina känslor och därmed inte känner sig så jävla ensam. För ensamheten är dödlig.

" 260518 
Dessa känslor, dessa jävla känslor. De har blivit min död, min själsliga död. Min kropp är kvar; mina ben står fortfarande och mina läppar kan ännu le, men min insida är fullkomligt död. Jag försöker övertala mig själv att jag måste leva, att det finns saker som lockar mer än döden, men jag kan inte tro på dessa tankar. Jag är så utmattad, så utslagen, nedbruten, så förbannat trött. Allt jag vill är att få stänga av, trycka på off-knappen och aldrig behöva startas upp igen. Hur många gånger har jag inte försökt börja om, försökt bearbeta, försökt förbättra allt jag är? Jag har tappat räkningen. Men vem bryr sig? Ingenting har ändå hjälpt. 
 
Jag försöker säga hur det verkligen är, jag försöker vara ärlig, men jag ser deras ansiktsuttryck och jag kan höra deras hjärtan brista, så jag ljuger. Eller kanske ljuger jag inte, men jag berättar bara en mild del utav allt mörker som slukat mig. Jag säger att jag "mår lite sämre" när jag gråter dagligen, säger att jag "börjat gå nedåt igen" när min kropp redan krossats mot bottenskiktet, säger att "jag orkar inte mer" när jag redan gett upp. Allt jag kan tänka på är döden, jag är förtrollad utav tanken på att slippa allt, och min längtan är kronisk. Jag har många drömmar, men ingen har hållit i längre eller tagit upp så mycket utav min tankekraft som den eviga drömmen om att aldrig vakna igen. Och är det inte nästintill ett samhällskrav att följa sina drömmar? Eller gäller det endast de socialt accepterade drömmarna som att få ett bra jobb, skaffa familj eller resa jorden runt? Jag vill alla dessa saker, men jag vill hellre dö. Så enkelt är det. 
 
Det dåliga samvetet är min dödligaste sjukdom. Jag kan inte tala om när jag blir riktigt sårad, för då får jag dåligt samvete. Tänk om de blir ledsna över att ha sårat mig? Så jag låter folk köra med mig, jag låter dem trampa sönder alla gränser jag ritat upp och oavsett hur många bitar de sliter min själ i så förlåter jag dem. Jag hör själv hur sinnessjukt det låter, och jag förstår att något är fel på mig, men jag kan inte rätta till det. Jag vet inte hur man gör rätt, för jag är det personifierade felandet. Ett halvdött misstag. Ett error i universums datakoder. Hur fan ska jag kunna rätta till något, när hela jag är fel? "

Igår var det Sveriges nationaldag, och den spenderade jag i stugan tillsammans med mamma, Pelle & Felix. Vi hade det riktigt mysigt!



Världens vackraste lilla mamma♥


Såå mycket god mat! Dock mådde jag riktigt dåligt efteråt, knappt ätit något alls senaste veckan då jag haft så mycket ångest att jag inte haft någon aptit, så magen fick en chock och jag blev helt svullen och mådde så jäkla illa i flera timmar. Men gott som tusan var det iallafall. 

Ser ni min tomat i folie? Det är det absolut godaste jag vet att lägga på grillen, och kan varieras på så många olika sätt! Jag köper riktigt stora tomater, skär av ett "lock" och gröper ur dem. Sedan tar jag t.ex. quornfärs, crème fraiche, tomatgojset, pressad vitlök, fetaost och en massa goda kryddor och gör en röra utav, som jag sedan fyller tomaterna med. Det blir så himla gott!



Mamma gjorde goda bakelser. Ser ni min gula där bak haha? Jag gillar inte grädde så min kära gullemamma gjorde med bara vaniljkräm istället. Så gott!

Färgade både håret och ögonbrynen hemma igår då mitt hår var väldigt blekt och urtvättat, och mina ögonbryn var för ljusa för mig. Blev supernöjd!




Vad gjorde ni igår?