"Jag tror att du missförstod situationen"
2018-06-28 @ 08:30:00
Om du tycker det är jobbigt att läsa, och hellre vill lyssna på då jag (tyvärr lite slarvigt och med täppt näsa) läser inlägget, kan du göra det genom att trycka på play► :
Jag är så trött på att inte bli tagen på allvar. Så trött på att kämpa för mina rättigheter, och för mig själv i allmänhet. Under mina tonår var jag med om några saker, många av dem saker som tog flera år för mig innan jag ens kunde tänka på, inte mindre kunna säga högt. En utav sakerna berättade jag för några närstående personer ca 2-3 år senare, och fick svaren "jag kan inte tänka mig att han skulle göra så, jag kände ju honom förr, han är snäll" och "jag tror att du missförstod situationen". Deras ord fick mig att ifrågasätta mig själv, det som hände kanske inte var så farligt ändå? Men framförallt kände jag mig väldigt, väldigt liten. Efter det tog det ytterliggare cirka 4 år innan jag någonsin nämnde det igen, för någon. Det var först när jag satt hos min psykolog och vi pratade om saker som traumatiserat mig som jag faktiskt insåg hur denna sak påverkat mig, och jag öppnade upp mig. Jag bokstavligen skakade när jag berättade för honom, flera gånger fick vi pausa och göra andningsövningar för att jag inte skulle få panik. Jag flackade med blicken, kände mig så jävla skamsen. Flera gånger bad jag om ursäkt och sa "jag vet att det är löjligt, jag är så töntig, förlåt". Hans svar förändrade mycket för mig; "Det är inte löjligt eller töntigt, faktum är att vi borde pratat om detta för länge sen, det var ju ett övergrepp"
" Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda "
Det var i yngre tonåren, och jag hade träffat en kille i några veckor. Han var så snäll mot mig, vi kunde verkligen prata på om allt och ingenting. Dessutom var han rolig och vi skrattade mycket tillsammans. Däremot hade han en tendes att bli irriterad ganska lätt, men det var liksom ingenting jag direkt tänkte på, lite tjuriga kan ju alla vara ibland. Han hade flera gånger sagt att "vi borde ha sex", men det var jag inte jätteintresserad av då vi som sagt endast träffats i några veckor, jag har aldrig varit någon som hoppar i säng med första bästa vilket jag gjorde klart för honom. Han blev irriterad och sa "så jag är bara första bästa? Betyder jag ens någonting för dig?". Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda.
En kväll var jag hos honom och vi kysstes, han påpekade återigen att vi borde ha sex men jag sa ännu en gång att jag inte ville. "Klart du vill, sluta hålla på och spela svår, du gillar väl mig?" sa han då och tryckte ner handen i mina byxor. Han låg nu över mig och jag fick en rejäl obehagskänsla i hela kroppen. Jag drog bort hans hand och sa åt honom att lägga av, att jag inte ville. Han blev förbannad och hans blick ändrades. "Men titta vad fan du har gjort då? Va? Det är ditt fel, gör något åt det!" nästan skrek han åt mig och tryckte min hand mellan sina ben. Jag blev livrädd, den snälla killen var som bortblåst och jag började få panik. Han var både större och starkare än mig, jag kände mig fångad och ville bara därifrån. "Gå bort från mig, sluta" bad jag honom. Han tryckte sin hand mellan mina ben och slet till så resåren i både mina trosor och lackleggins gick sönder med ett knakande ljud. Jag kunde inte andas. "Snälla sluta då" kved jag. Hans knän kändes som knivar in i mina lår, hans ögon var elakt svarta och han stank av parfym och halvtorkad pubertetssvett. Jag tänkte att jag inte kan göra något, jag är fast, han äger min kropp och jag är ingenting alls. "Om jag slutar andas nu, om jag dör, kommer han ens att märka det?" tänkte jag och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Men så spred sig en rysning i hela min kropp och jag tänkte att jag försöker en sista gång, en sista gång försöker jag slita mig loss, sedan ger jag upp och bara dör. Jag fick en adrenalinkick och lyckades då knuffa honom lite åt sidan, knäade honom i magen och mellan benen med all min kraft och han flyttade sig med högljudda, grymtande svordomar. Han skrek "vad fan är ditt problem", att det var jag som varit inbjudande, det var mitt fel.
När jag kom hem grät jag. Och jag skämdes, så in i helvete skämdes jag. Jag slängde både byxorna och trosorna. Duschade. Kände mig smutsig. Duschade igen. Jag var tvungen att få bort hans lukt. Även om jag tog mig därifrån så kändes det som jag var kvar; jag kunde känna hans äckliga händer på min kropp, varje gång jag blinkade såg jag hans vansinniga ögon, kände hans vassa knän, kunde känna hans äckliga doft och tyngdes ned utav hans kropp. Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal. Jag minns tankarna som for genom mitt huvud "det var ju mitt fel, jag gav fel signaler, hade tajta byxor, jag kysste ju honom också, såklart han skulle göra så, jag får skylla mig själv".
" Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal "
Han hörde aldrig någonsin av sig igen, och det gjorde inte jag heller. Jag ville att han skulle höra av sig, jag ville att han skulle säga att det var hans fel, att jag inte hade gjort något fel, att jag var mer än någon man slet i tusen bitar och lämnade att dö. När vänner frågade varför vi slutat träffas sa jag bara att han ville ha sex och inte jag, så vi avslutat det. Jag berättade inte att han försökte trots att jag inte ville. Jag berättade inte att mina kläder nu låg i soptunnan. Jag berättade inte att jag suttit en timme på morgonen med kylklampar mot mitt ansikte för att dämpa svullnaden efter all gråt. Jag berättade inte var blåmärkena på mina lår, armar och handleder kom ifrån. Jag berättade inte vad som faktiskt hänt. Jag borde ha berättat hela sanningen, men det gjorde jag inte. Det fanns ju ingenting att berätta, det var jag som varit inbjudande.
Det ska inte behöva ta 6-7 år innan man öppnar upp sig, man ska inte hålla det för sig själv. Men det gör många ändå. För man skäms, "alla skulle ändå tycka att jag är löjlig" tänker man. Och den där jävla skammen är livsfarlig. Jag kunde inte gå i närheten av hans hem på flera år, trots att det många gånger hade blivit en genväg att gå förbi. Jag kunde bara inte. Efter ett tag hade jag nästan förträngt det, jag kunde inte gå nära området där han bott, det tog totalt stopp och jag fick ångest i hela kroppen, men jag var osäker på varför. Tills jag och min psykolog pratade om platser dit jag inte kunde gå på grund utav min agorafobi, och jag plötsligt mindes allting, sådär som folk gör i filmer. Allt kom tillbaka, det spelades upp framför mina ögon på några sekunder. Varje tår som rann den natten, varje hyperventilering, känslan av hans tunga kropp som tryckte ner min, hur mitt hjärta rusade när mina byxor knakade till, blåmärkena efter hans knän på mina lår, hur jag slutade andas några sekunder när vänner frågade varför vi slutat ses. Att jag inte kunde gå nära området hade inget att göra med min agorafobi, min psykolog konstaterade att jag var uppenbart drabbad utav PTSD och behövde jobba med det. Detta är alltså en psykolog jag då gått till i 3-4 år, berättat alla mörkaste tankar för, gråtit och haft panikångest inför, ringt när jag velat ta mitt liv -han vet a l l t , men detta tog flera år innan jag kunde berätta, innan jag ens kunde erkänna det för mig själv igen. På grund av den där jävla skammen som fick mig att trycka bak minnet till det mörkaste skrymslet i min hjärna.
" Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring "
Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Jag.Gjorde.Inget.Fel. Jag är tacksam att jag fick några sekunders styrka så jag tog mig därifrån och hem. Alla har inte den turen. Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig. Hur hade det då gått? Hade han fått en sekund utav klarhet och gått bort ifrån mig? Troligtvis inte. Jag vill inte ens tänka på det.
Saken är den att jag är en stark person. Jag är inte den som tar åt mig om folk pratar skit om mig, jag är en sådan person som hellre står ensam för det jag tror på än med hundra andra för någonting jag inte tror på. Även i mina djupaste depressioner så har jag någonstans alltid stått upp för mig själv, vägrat ta emot skit jag inte förtjänat. Men när han sa att det var mitt fel så svalde jag orden utan att säga emot. Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring. Det var dom orden som fick mig att skämmas, att inte berätta, att äcklas av mig själv. Utan dom orden hade jag kanske pratat med någon om det tidigare, kunnat bearbeta det.
Trots att jag vet att jag inte gjorde något fel, så sköljer minnena över mig varje dag. De får mig att bli pytteliten, obetydlig, värdelös. De gör mig till ingen alls. De kväver mig, hindrar skriken att komma ut ur min gapande mun, gör tårarna till tusentals rakblad mot mina kinder. De får mig att falla ihop till en hög, skaka tills jag kräks och svimmar. De sliter mig i småbitar. De gör att ingen får röra mig, ingen får komma nära, jag blir rädd för mina närmaste, deras beröring blir hans för han äger allt jag är. Det har gått så många år, och fortfarande har blotta tanken på honom en sådan enorm makt över mig. Men jag kämpar, för han ska inte få förstöra hela livet såsom han förstört alla dessa år. Alla dessa år då jag inte kunnat bli kramad längre än någon sekund, alla dessa år av emotionell klaustrofobi. Alla dessa år av att ha vaknat av hans flämtande ord, hans sneda leende, hans äckliga doft. Men jag ska bli fri. Han förtjänar inte mitt liv, så han ska inte få det.
Till alla er som varit med om liknande, eller värre, vill jag säga: Det är inte ditt fel, det är ALDRIG ditt fel. Det spelar ingen roll om du är onykter eller om du flörtat. Det spelar ingen roll om ni haft sex förut, eller om det är din partner. Det spelar ingen jävla roll om du så gått spritt språngande naken på krogen, det är fortfarande DIN kropp och INGEN ANNAN har rätt till den. Prata med någon, berätta, håll det inte inom dig. Tystnad är ett dödligt gift, så svälj det inte. Du har ingenting att skämmas för, du har inte gjort något fel. Du är värdefull, kom ihåg det.
Till alla er som har/haft anhöriga som varit med om liknande, vill jag säga: Ifrågasätt aldrig det som hänt, få dem aldrig att ifrågasätta sig själva och deras skuld i händelsen, tala om för dem att ingenting är deras fel. Hjälp dem. Det bästa ni kan göra är att finnas där. För att lyssna, för att ge råd, eller bara för att dela en stunds tystnad.
VARNING Detta inlägg innehåller text som kan verka triggande.
Här och nu ska jag berätta någonting som inte många vet om, någonting som fortfarande påverkar mig och som jag skäms över. Trots att jag inte borde skämmas. Har ni ingenting snällt att säga efter att ha läst, så ber jag er att inte säga någonting alls. Det krävs allt mod jag har för att skriva detta, men jag behöver göra det. Bloggen är ju min ventil, dit jag vänder mig när jag behöver lätta lite på trycket. Så det tänker jag göra. För min skull. För att jag ska äga min egen historia.
Jag vill ge en varning till min familj, min mamma och mina systrar har jag endast sagt det till väldigt kort ganska nyligen, och jag tror att det kan vara nästan lika jobbigt för dem att läsa som det är för mig att skriva, speciellt då vi står varandra väldigt nära. Överväg att inte läsa detta inlägg. Jag älskar er, det är ni som tagit mig igenom allt mörker jag hamnat i, utan att ni vetat om det.
Här och nu ska jag berätta någonting som inte många vet om, någonting som fortfarande påverkar mig och som jag skäms över. Trots att jag inte borde skämmas. Har ni ingenting snällt att säga efter att ha läst, så ber jag er att inte säga någonting alls. Det krävs allt mod jag har för att skriva detta, men jag behöver göra det. Bloggen är ju min ventil, dit jag vänder mig när jag behöver lätta lite på trycket. Så det tänker jag göra. För min skull. För att jag ska äga min egen historia.
Jag vill ge en varning till min familj, min mamma och mina systrar har jag endast sagt det till väldigt kort ganska nyligen, och jag tror att det kan vara nästan lika jobbigt för dem att läsa som det är för mig att skriva, speciellt då vi står varandra väldigt nära. Överväg att inte läsa detta inlägg. Jag älskar er, det är ni som tagit mig igenom allt mörker jag hamnat i, utan att ni vetat om det.
Om du tycker det är jobbigt att läsa, och hellre vill lyssna på då jag (tyvärr lite slarvigt och med täppt näsa) läser inlägget, kan du göra det genom att trycka på play► :
Jag är så trött på att inte bli tagen på allvar. Så trött på att kämpa för mina rättigheter, och för mig själv i allmänhet. Under mina tonår var jag med om några saker, många av dem saker som tog flera år för mig innan jag ens kunde tänka på, inte mindre kunna säga högt. En utav sakerna berättade jag för några närstående personer ca 2-3 år senare, och fick svaren "jag kan inte tänka mig att han skulle göra så, jag kände ju honom förr, han är snäll" och "jag tror att du missförstod situationen". Deras ord fick mig att ifrågasätta mig själv, det som hände kanske inte var så farligt ändå? Men framförallt kände jag mig väldigt, väldigt liten. Efter det tog det ytterliggare cirka 4 år innan jag någonsin nämnde det igen, för någon. Det var först när jag satt hos min psykolog och vi pratade om saker som traumatiserat mig som jag faktiskt insåg hur denna sak påverkat mig, och jag öppnade upp mig. Jag bokstavligen skakade när jag berättade för honom, flera gånger fick vi pausa och göra andningsövningar för att jag inte skulle få panik. Jag flackade med blicken, kände mig så jävla skamsen. Flera gånger bad jag om ursäkt och sa "jag vet att det är löjligt, jag är så töntig, förlåt". Hans svar förändrade mycket för mig; "Det är inte löjligt eller töntigt, faktum är att vi borde pratat om detta för länge sen, det var ju ett övergrepp"
" Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda "
Det var i yngre tonåren, och jag hade träffat en kille i några veckor. Han var så snäll mot mig, vi kunde verkligen prata på om allt och ingenting. Dessutom var han rolig och vi skrattade mycket tillsammans. Däremot hade han en tendes att bli irriterad ganska lätt, men det var liksom ingenting jag direkt tänkte på, lite tjuriga kan ju alla vara ibland. Han hade flera gånger sagt att "vi borde ha sex", men det var jag inte jätteintresserad av då vi som sagt endast träffats i några veckor, jag har aldrig varit någon som hoppar i säng med första bästa vilket jag gjorde klart för honom. Han blev irriterad och sa "så jag är bara första bästa? Betyder jag ens någonting för dig?". Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda.
En kväll var jag hos honom och vi kysstes, han påpekade återigen att vi borde ha sex men jag sa ännu en gång att jag inte ville. "Klart du vill, sluta hålla på och spela svår, du gillar väl mig?" sa han då och tryckte ner handen i mina byxor. Han låg nu över mig och jag fick en rejäl obehagskänsla i hela kroppen. Jag drog bort hans hand och sa åt honom att lägga av, att jag inte ville. Han blev förbannad och hans blick ändrades. "Men titta vad fan du har gjort då? Va? Det är ditt fel, gör något åt det!" nästan skrek han åt mig och tryckte min hand mellan sina ben. Jag blev livrädd, den snälla killen var som bortblåst och jag började få panik. Han var både större och starkare än mig, jag kände mig fångad och ville bara därifrån. "Gå bort från mig, sluta" bad jag honom. Han tryckte sin hand mellan mina ben och slet till så resåren i både mina trosor och lackleggins gick sönder med ett knakande ljud. Jag kunde inte andas. "Snälla sluta då" kved jag. Hans knän kändes som knivar in i mina lår, hans ögon var elakt svarta och han stank av parfym och halvtorkad pubertetssvett. Jag tänkte att jag inte kan göra något, jag är fast, han äger min kropp och jag är ingenting alls. "Om jag slutar andas nu, om jag dör, kommer han ens att märka det?" tänkte jag och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Men så spred sig en rysning i hela min kropp och jag tänkte att jag försöker en sista gång, en sista gång försöker jag slita mig loss, sedan ger jag upp och bara dör. Jag fick en adrenalinkick och lyckades då knuffa honom lite åt sidan, knäade honom i magen och mellan benen med all min kraft och han flyttade sig med högljudda, grymtande svordomar. Han skrek "vad fan är ditt problem", att det var jag som varit inbjudande, det var mitt fel.
När jag kom hem grät jag. Och jag skämdes, så in i helvete skämdes jag. Jag slängde både byxorna och trosorna. Duschade. Kände mig smutsig. Duschade igen. Jag var tvungen att få bort hans lukt. Även om jag tog mig därifrån så kändes det som jag var kvar; jag kunde känna hans äckliga händer på min kropp, varje gång jag blinkade såg jag hans vansinniga ögon, kände hans vassa knän, kunde känna hans äckliga doft och tyngdes ned utav hans kropp. Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal. Jag minns tankarna som for genom mitt huvud "det var ju mitt fel, jag gav fel signaler, hade tajta byxor, jag kysste ju honom också, såklart han skulle göra så, jag får skylla mig själv".
" Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal "
Han hörde aldrig någonsin av sig igen, och det gjorde inte jag heller. Jag ville att han skulle höra av sig, jag ville att han skulle säga att det var hans fel, att jag inte hade gjort något fel, att jag var mer än någon man slet i tusen bitar och lämnade att dö. När vänner frågade varför vi slutat träffas sa jag bara att han ville ha sex och inte jag, så vi avslutat det. Jag berättade inte att han försökte trots att jag inte ville. Jag berättade inte att mina kläder nu låg i soptunnan. Jag berättade inte att jag suttit en timme på morgonen med kylklampar mot mitt ansikte för att dämpa svullnaden efter all gråt. Jag berättade inte var blåmärkena på mina lår, armar och handleder kom ifrån. Jag berättade inte vad som faktiskt hänt. Jag borde ha berättat hela sanningen, men det gjorde jag inte. Det fanns ju ingenting att berätta, det var jag som varit inbjudande.
Det ska inte behöva ta 6-7 år innan man öppnar upp sig, man ska inte hålla det för sig själv. Men det gör många ändå. För man skäms, "alla skulle ändå tycka att jag är löjlig" tänker man. Och den där jävla skammen är livsfarlig. Jag kunde inte gå i närheten av hans hem på flera år, trots att det många gånger hade blivit en genväg att gå förbi. Jag kunde bara inte. Efter ett tag hade jag nästan förträngt det, jag kunde inte gå nära området där han bott, det tog totalt stopp och jag fick ångest i hela kroppen, men jag var osäker på varför. Tills jag och min psykolog pratade om platser dit jag inte kunde gå på grund utav min agorafobi, och jag plötsligt mindes allting, sådär som folk gör i filmer. Allt kom tillbaka, det spelades upp framför mina ögon på några sekunder. Varje tår som rann den natten, varje hyperventilering, känslan av hans tunga kropp som tryckte ner min, hur mitt hjärta rusade när mina byxor knakade till, blåmärkena efter hans knän på mina lår, hur jag slutade andas några sekunder när vänner frågade varför vi slutat ses. Att jag inte kunde gå nära området hade inget att göra med min agorafobi, min psykolog konstaterade att jag var uppenbart drabbad utav PTSD och behövde jobba med det. Detta är alltså en psykolog jag då gått till i 3-4 år, berättat alla mörkaste tankar för, gråtit och haft panikångest inför, ringt när jag velat ta mitt liv -han vet a l l t , men detta tog flera år innan jag kunde berätta, innan jag ens kunde erkänna det för mig själv igen. På grund av den där jävla skammen som fick mig att trycka bak minnet till det mörkaste skrymslet i min hjärna.
" Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring "
Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Jag.Gjorde.Inget.Fel. Jag är tacksam att jag fick några sekunders styrka så jag tog mig därifrån och hem. Alla har inte den turen. Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig. Hur hade det då gått? Hade han fått en sekund utav klarhet och gått bort ifrån mig? Troligtvis inte. Jag vill inte ens tänka på det.
Saken är den att jag är en stark person. Jag är inte den som tar åt mig om folk pratar skit om mig, jag är en sådan person som hellre står ensam för det jag tror på än med hundra andra för någonting jag inte tror på. Även i mina djupaste depressioner så har jag någonstans alltid stått upp för mig själv, vägrat ta emot skit jag inte förtjänat. Men när han sa att det var mitt fel så svalde jag orden utan att säga emot. Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring. Det var dom orden som fick mig att skämmas, att inte berätta, att äcklas av mig själv. Utan dom orden hade jag kanske pratat med någon om det tidigare, kunnat bearbeta det.
Trots att jag vet att jag inte gjorde något fel, så sköljer minnena över mig varje dag. De får mig att bli pytteliten, obetydlig, värdelös. De gör mig till ingen alls. De kväver mig, hindrar skriken att komma ut ur min gapande mun, gör tårarna till tusentals rakblad mot mina kinder. De får mig att falla ihop till en hög, skaka tills jag kräks och svimmar. De sliter mig i småbitar. De gör att ingen får röra mig, ingen får komma nära, jag blir rädd för mina närmaste, deras beröring blir hans för han äger allt jag är. Det har gått så många år, och fortfarande har blotta tanken på honom en sådan enorm makt över mig. Men jag kämpar, för han ska inte få förstöra hela livet såsom han förstört alla dessa år. Alla dessa år då jag inte kunnat bli kramad längre än någon sekund, alla dessa år av emotionell klaustrofobi. Alla dessa år av att ha vaknat av hans flämtande ord, hans sneda leende, hans äckliga doft. Men jag ska bli fri. Han förtjänar inte mitt liv, så han ska inte få det.
Till alla er som varit med om liknande, eller värre, vill jag säga: Det är inte ditt fel, det är ALDRIG ditt fel. Det spelar ingen roll om du är onykter eller om du flörtat. Det spelar ingen roll om ni haft sex förut, eller om det är din partner. Det spelar ingen jävla roll om du så gått spritt språngande naken på krogen, det är fortfarande DIN kropp och INGEN ANNAN har rätt till den. Prata med någon, berätta, håll det inte inom dig. Tystnad är ett dödligt gift, så svälj det inte. Du har ingenting att skämmas för, du har inte gjort något fel. Du är värdefull, kom ihåg det.
Till alla er som har/haft anhöriga som varit med om liknande, vill jag säga: Ifrågasätt aldrig det som hänt, få dem aldrig att ifrågasätta sig själva och deras skuld i händelsen, tala om för dem att ingenting är deras fel. Hjälp dem. Det bästa ni kan göra är att finnas där. För att lyssna, för att ge råd, eller bara för att dela en stunds tystnad.
Follow
Kommentarer
Postat av: Anna
Tårarna rinner, älskar dig så mycket starkaste du❤️❤️
Svar:
Trackback
