Att vara nykter under alkoholens afton
2018-06-22 @ 10:33:49
Midsommarafton. Denna ständigt regnande, silldoftande dag, då miljoner trädgårdar pryds utav blomsterdekorerade stångar och småfulla vuxna som skuttar omrking dem. Borden fylls med färskpotatis, olika sorters sill, gräslök och gräddfil, och såklart snaps. På de flesta bord finns även öl, cider, vin och/eller annan sprit. Vi sjunger snapsvisor, slänger i oss brännande shots och slår glasen i bordet. Det är tradition säger vi dagen efter, när huvudet värker efter lite för många snapsvisor. Det är tradition, och traditioner ska man följa. Iallafall de traditioner där man får bli lite rund under fötterna.
Som tonåring följde jag alltid denna tradition med stor glädje. Då var det nästan alltid party på midsommar, man spenderade en del av dagen (helst lunch eller middag) med familjen innan man gick för att träffa kompisar och supa. Sedan var man ute hela kvällen och halva natten, drack mer och mer, snubblade runt och skrattade åt sitt sönderskrapade knä efter man trillat med cykeln. Det var ju trots allt tradition.
Förra midsommarafton hade jag påbörjat mitt första år som nykter efter x antal år utav alkoholmissbruk, jag var 6 månader in i min nykterhet när midsommar kom. Jag spenderade dagen och kvällen tillsammans med familjen och några familjevänner i stugan. Min familj är verkligen inte några stordrickare, men sprit fanns det såklart på borden. Jag hade en jättefin midsommarafton, vi hade roligt och mysigt, men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Varje cell i min kropp avundades dem andra som tog en öl till lunchen, en snaps, ett glas vin till maten. Jag stirrade på flaskorna och längtade efter det där varma brännandet när de rinner bak i svalget, kände desperat saknad efter känslan av att tappa verkligheten lite i taget. Jag ska vara ärlig; Jag undrade många gånger om någon skulle märka om jag tog en snaps eller klunkade lite konjak, jag täkte på det hela tiden. Men jag tog ingenting, inte en droppe. För jag visste att det räcker med ett smakprov för att få börja om på ruta ett. Och det enda som var större än suget, var skräcken för att behöva gå igenom alla darrningar, kräkningar, migräner och hjärtklappningar en gång till.
För några år sedan när jag festade så kunde jag utan problem dricka 70cl ren vodka, blandat med cider, öl och en hel drös shottar tequila. Det var liksom en helt vanlig fest för mig. Jag tyckte aldrig att det var något konstigt. Jag såg att många kompisar inte kunde dricka ens hälften, men det var ingenting jag reagerade på. Fest är ju fest, tänkte jag. Att varje dag, kväll och natt var fest, det reagerade jag inte heller på. "Man är bara ung en gång" sa jag ofta. "Om man inte super ihjäl sig förstås, haha" skrattade jag, även att det enkelt kunde ha blivit min sanning.
Jag har varit nykter i 1,5 år nu, och jag kämpar fortfarande med suget varje dag. Inte det fysiska som framkallar kräkningar och darrande händer, men det psykiska suget efter ångestlindring i flytande form. Det är förvånansvärt svårt att vara nykter som ung. Man "ska" supa, det är lite status, lite häftigt att dricka tills man stupar, man är lite roligare om man har knäppa fyllehistorier. Jag har många fyllehistorier som går att skratta åt, där jag gjort bort mig totalt, men vet man historien bakom varje fylla smakar historierna lite illa.
Mina vänner festar och dricker fortfarande, och det ser inte jag som något konstigt eller fel, det är deras rätt att få göra. Det som gör dem till så bra och underbara människor, är att enda sedan jag erkände mitt missbruk så har de alltid stöttat mig och aldrig ens tänkt tanken att erbjuda mig alkohol. Mina vänner vet att jag kämpar, och de vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De säger alltid att jag är välkommen på fester utan att dricka, de inkluderar mig trots att jag inte dricker alkohol vilket, som sagt, tyvärr är relativt ovanligt bland unga.
Jag har tur, för jag är omringad utav människor som stöttar mig. När jag först berättade för mina närstående om mitt missbruk, så var det inte en enda utav dem som var dömande eller kritiserande. De lyssnade, accepterade, hade förståelse och stöttade mig. De har varit min hejarklack hela vägen, och jag hade nog aldrig klarat av att bli nykter utan deras hjälp.
Om någon tackar nej till alkohol; ifrågasätt inte personens val att avstå, försök aldrig tvinga den att dricka för du har ingen aning om hur mycket den kan ha gått igenom för att klara av att säga nej.
Har du eller någon i din närhet problem med alkoholmissbruk? Kontakta din vårdcentral/husläkare för information om vilken hjälp som erbjuds där du bor. Du kan även läsa mer på 1177 eller ringa ett kostnadsfritt och anonymt samtal till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48. Kom ihåg: Du är aldrig ensam, det finns alltid hjälp att få. Sök den innan det är för sent. Jag tror på dig♥
Bild från tonåren
Som tonåring följde jag alltid denna tradition med stor glädje. Då var det nästan alltid party på midsommar, man spenderade en del av dagen (helst lunch eller middag) med familjen innan man gick för att träffa kompisar och supa. Sedan var man ute hela kvällen och halva natten, drack mer och mer, snubblade runt och skrattade åt sitt sönderskrapade knä efter man trillat med cykeln. Det var ju trots allt tradition.
Förra midsommarafton hade jag påbörjat mitt första år som nykter efter x antal år utav alkoholmissbruk, jag var 6 månader in i min nykterhet när midsommar kom. Jag spenderade dagen och kvällen tillsammans med familjen och några familjevänner i stugan. Min familj är verkligen inte några stordrickare, men sprit fanns det såklart på borden. Jag hade en jättefin midsommarafton, vi hade roligt och mysigt, men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Varje cell i min kropp avundades dem andra som tog en öl till lunchen, en snaps, ett glas vin till maten. Jag stirrade på flaskorna och längtade efter det där varma brännandet när de rinner bak i svalget, kände desperat saknad efter känslan av att tappa verkligheten lite i taget. Jag ska vara ärlig; Jag undrade många gånger om någon skulle märka om jag tog en snaps eller klunkade lite konjak, jag täkte på det hela tiden. Men jag tog ingenting, inte en droppe. För jag visste att det räcker med ett smakprov för att få börja om på ruta ett. Och det enda som var större än suget, var skräcken för att behöva gå igenom alla darrningar, kräkningar, migräner och hjärtklappningar en gång till.
Bild från förra midsommar
För några år sedan när jag festade så kunde jag utan problem dricka 70cl ren vodka, blandat med cider, öl och en hel drös shottar tequila. Det var liksom en helt vanlig fest för mig. Jag tyckte aldrig att det var något konstigt. Jag såg att många kompisar inte kunde dricka ens hälften, men det var ingenting jag reagerade på. Fest är ju fest, tänkte jag. Att varje dag, kväll och natt var fest, det reagerade jag inte heller på. "Man är bara ung en gång" sa jag ofta. "Om man inte super ihjäl sig förstås, haha" skrattade jag, även att det enkelt kunde ha blivit min sanning.
Jag har varit nykter i 1,5 år nu, och jag kämpar fortfarande med suget varje dag. Inte det fysiska som framkallar kräkningar och darrande händer, men det psykiska suget efter ångestlindring i flytande form. Det är förvånansvärt svårt att vara nykter som ung. Man "ska" supa, det är lite status, lite häftigt att dricka tills man stupar, man är lite roligare om man har knäppa fyllehistorier. Jag har många fyllehistorier som går att skratta åt, där jag gjort bort mig totalt, men vet man historien bakom varje fylla smakar historierna lite illa.
Mina vänner festar och dricker fortfarande, och det ser inte jag som något konstigt eller fel, det är deras rätt att få göra. Det som gör dem till så bra och underbara människor, är att enda sedan jag erkände mitt missbruk så har de alltid stöttat mig och aldrig ens tänkt tanken att erbjuda mig alkohol. Mina vänner vet att jag kämpar, och de vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De säger alltid att jag är välkommen på fester utan att dricka, de inkluderar mig trots att jag inte dricker alkohol vilket, som sagt, tyvärr är relativt ovanligt bland unga.
Jag har tur, för jag är omringad utav människor som stöttar mig. När jag först berättade för mina närstående om mitt missbruk, så var det inte en enda utav dem som var dömande eller kritiserande. De lyssnade, accepterade, hade förståelse och stöttade mig. De har varit min hejarklack hela vägen, och jag hade nog aldrig klarat av att bli nykter utan deras hjälp.
Har du eller någon i din närhet problem med alkoholmissbruk? Kontakta din vårdcentral/husläkare för information om vilken hjälp som erbjuds där du bor. Du kan även läsa mer på 1177 eller ringa ett kostnadsfritt och anonymt samtal till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48. Kom ihåg: Du är aldrig ensam, det finns alltid hjälp att få. Sök den innan det är för sent. Jag tror på dig♥
Kommentarer
Trackback
