Jag tänker lägga upp några väldigt personliga textstycken, tagna ur min ångestbok. Och jag tänker inte skriva något positivt eller hoppfullt, för jag vill att ni ska förstå hur jävla ont hela livet gjorde när jag tryckte pennan mot bokens sidor. Jag vill att ni ska förstå att jag inte alltid är positiv eller hoppfull; ibland är jag bara trasig. Och det är inget vackert eller inspirerande med att trasas sönder; det är inte fint att dö inombords. Det är helvetet.