Vem har rätt till sjukskrivning?


2019-03-27 @ 19:29:24

Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad.
Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
 


Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom. 


Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller? 
 
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur? 
 
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress. 
 
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död. 

 

Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta? 
 
Låt oss titta lite på saken.
 
 
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.  
 
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk. 
 
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen. 
 
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk. 


Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK. 
 
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.  
 
 

Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.

Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.
 






Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback