små bitar
2019-05-15 @ 00:38:00
En äldre text jag hittade bland bortglömda papper
Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.
Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.
Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.
Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.
Follow
Kommentarer
Trackback
