Att fylla år brukar vara en anledning att fira; släkt och vänner vill gratulera, det ska umgås, det ska skrattas, det ska ätas tårta och bakelser, och det ska öppnas presenter. För de flesta är födelsedagen en rolig högtid. Men inte för alla.

Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.


24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.

Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.


Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.

Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.


Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?

 

 

 

Vissa människor kommer att ta dig för givet, så är det bara. De kommer förvänta sig att du ska finnas till hands när det passar dem, och att du ska ställa upp i vått och torrt. Men de kommer inte göra detsamma, och de kommer inte uppskatta dig. Du kommer vara deras vän, men de kommer inte vara din. Något utav det jobbigaste i livet är att inse att människor man bryr sig om kanske inte riktigt bryr sig om dig, men trots att det kan göra ont så är det inte jordens undergång. Du dör inte.

Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.

"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"



Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.

Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.

Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.

"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."

Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.

 

Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.

Förlåt.

Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.


Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.

Du stal mig. Hela mig.

Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?

Jag finns inte.

Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.

"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"

Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.

Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur. 
För..

Hur går man vidare från sin egen död?

Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?

Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.


Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.

Varför ska jag låta hjärnspökena diktera ytterligare 23 år utav mitt liv, endast på grund utav min kropp? Kroppen som har räddat mig alla gånger huvudet gett upp. Kroppen jag nu ber om ursäkt till, för allt jag utsatt den för, enbart på grund utav mitt hat. Förlåt, kära kropp, för allt jag gjort. Och tack, för allt du klarat av.

 

Jag är 164 cm lång, har korta fingrar, lår som rör sig när jag går, stora bröst, liten överläpp, bristningar och ärr, ett snett smalben och platt hår.

Detta är några saker jag alltid hatat med mitt utseende, men vet ni vad det också är? Ett simpelt konstaterande på saker i mitt utseende, och när jag granskar alla dessa saker i spegeln idag så finner jag mig själv ryckandes på axlarna med ett leende. Jag älskar dom inte, men hatet är borta. Dessa saker brukade få mig att bryta samman dagligen, men idag får dom mig inte ens att reagera. För vet ni vad jag är mer än allt detta? Så jävla mycket.

 

Jag är intelligent, kreativ, ärlig och omtänksam. Jag älskar att dansa och sjunga trots att jag inte kan något utav det. Min favoritplats på jorden är vid havet eller i skogen. Jag tycker att läsk smakar bättre i burk än i flaska. Jag har perioder då jag enbart kollar på dokumentärer, ingenting annat. Jag älskar barn men vet inte om jag vill ha egna. Jag drömmer om att göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag är svinrolig. Jag lyssnar väldigt mycket på pianomusik, men tycker att fiol är det vackraste instrumentet. Jag tycker att tomater och hårda päron är det godaste som finns.

 

Vet ni vad detta är? Några saker som definierar mig, saker som alltid borde spela större roll än hur jag ser ut. Vad andra ser, tänker och tycker kan jag aldrig styra och borde därför inte formas efter någon annan åsikt än min egen, för varför ska jag bry mig om vilka utav mina brister som stör någon annan? Vi har alla våra skavanker, men de gör oss varken sämre eller bättre, de bara är. Och jag känner mig ändå ganska tillfreds med vem, vad och hur jag är.

 

 

</div

För cirka 1,5 år sedan var jag i en depressiv episod och led utav dagliga panikattacker. Jag kände att jag inte hörde hemma någonstans p.g.a mitt mående, och att jag inte riktigt fick prata högt om det då psykisk ohälsa tyvärr ännu är ganska tabubelagt. Jag kände mig konstig, "onormal", och som att mina känslor var fel. Det kändes som jag skulle explodera, så jag satte mig och skrev ner allt jag kände och ut kom dikten "Jag ska inte visa mig besviken" som publicerades här i bloggen.

Senare bad jag min fantastiskt begåvade lillasyster Sabina göra om dikten till en låt, något vi kunde skapa tillsammans och förhoppningsvis kunde hjälpa till att öppna dialog kring psykisk ohälsa. Hon gjorde den bättre än jag kunnat hoppats på och jag tycker att den fick exakt den känslan jag ville förmedla. Sabina är så himla duktig, ja jag är aningen partisk haha, men hon är verkligen det.

Nu är det dags att dela låten med alla er andra, så här har ni den mina vänner. Jag vill tillägna låten till alla er fighters, som lider precis som jag -tillsammans kan vi klara allt. Tala gärna om vad ni tycker (och känner) och dela den vidare.

Jag är även i full gång med att göra en video, och sekunden den är färdig kommer jag att dela den med er.



Jättetack till Sabina Thörner, samt hennes vänner Miriam Holmgren & Lovisa Niklasson.

Vi målar upp bilder i huvudet; hur det borde vara, hur det är för alla andra, hur det måste bli. Vi sätter upp orimliga mål, placerar ribban så högt att den inte går att nå, och låter oss själva krossas utav nederlaget när vi inte kan nå upp till omöjliga krav. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar -tills oro är det enda som fyller våra kroppar. Vi stressar upp oss kring scenarion vi byggt upp under nätter som aldrig tycks ta slut, och tvingar oss själva att gå genom någonting som inte ens har hänt. För att vi borde vara mer; bättre, vackrare, snällare, häftigare, roligare, starkare, smartare. Vi borde vara mer därför att vi aldrig kan vara bra nog för oss själva. Vi viftar bort komplimanger som lögner, men sväljer förolämpningar som sötat gift; låter det förlama vår personlighet tills vi inte ens har kraft nog att finna oss själva. Kroniskt vilse i sökandet efter en perfektion som inte existerar.

 

Människan är en girig varelse, som alltid vill ha mer och ständigt ser det gröna gräset genom staketets springor; blinda för det faktum att allt gräs fryser på vintern. Vi delar inspirerande citat på sociala medier, inbillar världen att alla är bra nog samtidigt som vi förgäves försöker övertala oss själva om detsamma. Vi ser på andra människor med en slags fascination; vi gör en 3 sekunders granskning och kommer alltid till samma slutsats; de har något vi inte har. Samtidigt är vi fullkomligt ovetandes om verkligheten; att även vi är människor som andra ser på och önskar sig kunna efterlikna. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar - och inbillar oss att ingen annan har tryckt på en liknande självförstörelseknapp. Och så överrumplas vi utav den bittra smaken av ensamhet. Ingen annan känner som jag.

 

Alla har allt som inte vi har, förutom livets negativa aspekter för dessa har vi samlat likt troféer för självhat. Vi ställer dem på dolda hyllor, låter våra pokaler bli en ständig påminnelse om att våra själar är defekta. Vi vill inte att någon ska veta att vi är inkompletta, men använder självhatet som självskadebeteende; låter våra brister bli ammunition för att spränga självkänslan i småbitar. Vi ler, skrattar, pratar, socialiserar oss med den yttre världen; Sedan kniper vi händerna så hårt att fingrarna vitnar, ber till Gud att ingen ska veta, och gråter oss till sömns.

 

Vi fastnar i vakna mardrömmar likt evig sömnparalys och spenderar livet åt att försöka vakna, hellre än att möta rädslorna och avvärja vår känslomässiga död. Vi pratar om mobbning och den emotionella undergång det medför, utan att inse det öppna hyckleriet i att vi trampar på oss själva dagligen. Vi säger att "man ska behandla andra såsom man vill bli behandlad själv", men fortsätter att sparka undan våra egna ben. Vi borde behandla oss själva såsom vi behandlar andra; se oss i spegeln och se att våra brister gör oss mänskliga snarare än dåliga -men vi kan inte. Vi fick någon gång höra att vi var oälskade utav någon annan, och är nu inkapabla till att älska oss själva, därför att vi inte tror oss vara värdiga ens vår egen kärlek. Så vi spottar, slår och sparkar, samtidigt som vi motsätter oss tortyren i mobbning. Paradoxal existens. För genom våra egna ögon är alla andra bättre och det gör oss automatiskt värdelösa.

Men vad händer om vi sätter stopp för vårat självhat? Vad händer om vi slutar se oss själva och varandra som fiender, om vi viftar vit flagg för våra inre krig? Vad händer om vi placerar bromsklossar i våra hjärnspökens vägar, förhindrar dem från att skrika åt oss likt evighetslång tinnitus i själen, inte välkomnar dem att krossa oss inifrån? Vad händer om vi kastar alla bilder vi målat i huvudet, och låter de blanka sidorna ge oss en chans? Vad händer om vi räcker till, precis såsom vi är?

Större delen utav mitt liv har jag tyckt illa om mig själv. Gråtit mig till sömns när självhatet ätit upp mig, krossat speglar när jag inte klarat av att se personen som stirrat tillbaka på mig, känt mig obekväm bland andra människor och tagit komplimanger som hån. Det är den jag alltid trott att jag varit. Men vad händer när man plötsligt känner sig helt okej i sig själv? Vad händer när självhatet blir utmanad utav självsäkherhet?


Som barn tittade jag alltid på mina vänner, såg allt det jag saknade och en del av mig föraktade dem för att de var så mycket finare och bättre. Jag pushade alltid mig själv, ville vara bäst för annars var jag automatiskt sämst. Men det gjorde också att alla de saker som jag älskade, blev till saker jag avskydde; saker jag gjorde under tvångsmässig tävlingsinstinkt. Detta höll i sig i många år, och även om sakerna förändrades så vad grundprincipen densamma; Jag var aldrig bra nog. 

Under mina tonår gav jag upp om att vara duktig i skolan, jag mådde alldeles för dåligt för att min kraft skulle räcka till, så istället fick jag en sjuklig fixering vid mitt utseende. Jag var tvungen att vara smal, men oavsett vågens siffror så såg jag aldrig någon skillnad, så jag svalt mig till den grad att min kropp började ge upp. Jag var alltid trött och nedstämd, min hjärna hängde inte riktigt med, mina ben orkade inte bära mig, och jag svimmade åtminstone ett par gånger i veckan. Samtidigt kände jag mig tvungen att vara med "där saker hände" så jag var aldrig hemma och vilade, utan var alltid ute med vänner. Jag fick inte missa någonting, så jag sov endast några timmar varannan natt ungefär. Men hur många små äventyr jag än hängde på, hur stor min kompiskrets än växte sig och hur många killar jag än fick uppmärksamhet ifrån så var jag ändå inte bra nog.


"Min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan"


Jag har varit i relationer halva mitt liv, dessa cirka 2,5 månader är det längsta jag varit "på egen hand" sedan jag var 12 år ung. Och det är väl fint att få älska och älskas, men man blir väldigt beroende utav andra människor. Jag har aldrig riktigt fått vara ett jag, utan bara ena halva utav ett vi, och det är inte hälsosamt i längden. I och med att jag var så pass ung när jag började ha relationer, så var jag ingen färdigutvecklad människa, utan utvecklades tillsammans med de andra, vilket i sin tur gjorde att hela min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan. Till följd utav detta så blev jag väldigt osäker i mig själv, och väldigt beroende utav dem; jag kunde inte sova utan dem, inte leva utan dem, och de var min stora trygghet. "Vad är det för fel med att ha en partner som trygghet?" tänker ni säkert, och det är absolut inget fel alls, men det är farligt när ens liv kretsar så mycket runt en annan människa att man långsamt raderar sig själv, man blir bara ett bihang och de är det viktigaste i ens liv. För de ska vara viktiga, de ska vara högt upp på prio-listan, men de ska inte vara nummer ett; Det ska du själv vara.

Den senaste tiden har jag bit för bit börjat pussla ihop mig själv, upptäckt bitar som jag inte trodde fanns, och i takt med detta har jag börjat bli mer bekväm i mig själv. Jag har alltid behövt mycket ensamtid, men nu njuter jag verkligen av att vara ifred. Jag sover bättre än någonsin när jag breder ut mig i min stora säng, jag dansar runt till hög musik när jag städar och skrattar i spegeln, jag lagar mat som jag själv gillar, jag fixar mitt hem såsom jag trivs. Jag går ut på krogen och dansar skrattande loss med vänner, jag har träffat så många nya härliga människor då jag nu är fullt bekväm i vilka grupper som helst, jag tar långa promenader med mina egna tankar och när jag börjar tvivla på mig själv så påminner jag mig om att jag fan är jäkligt bra. Jag har aldrig trivts såhär bra i mig själv förut, men kanske är det därför att jag aldrig riktigt haft chansen att vara mig själv? Kanske börjar jag bli starkare och gladare därför att jag funnit tryggheten i mig själv? Kanske spelar det ingen roll vad någon annan tycker och tänker, för jag tycker att jag är bra nog och det är allt som räknas?

Mitt liv kommer att gå upp och ner, det är jag väl medveten om. För några dagar sedan var jag redo att ta mitt liv, och idag känner jag mig rätt nöjd med tillvaron, och så kanske det alltid kommer vara. Men jag känner att för varje del av mig själv jag finner, så blir jag starkare och ångesten får inte samma övertag. Jag kanske tar mitt liv en dag, jag kanske blir överkörd imorgon, eller så kanske jag hamnar i tv som världens äldsta kvinna, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att när jag väl dör, så vill jag göra det med stolthet över vem jag är.


Några tankar på det?

TW: Detta inlägg kan verka triggande för vissa med psykisk ohälsa och suicidrisk.

---

Den senaste månaden har jag, som ni vet, tvingats gå genom helvetet. Att ens s.k "bästa vän" och sambo ska gå bakom ryggen på en är aldrig något man förväntar sig, så det har varit en rejäl känslostorm för mig. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig mått så bra, vilket är extremt förvirrande och jag har svårt att hitta någon stadig punkt att stå på.

Jag grät konstant i 10 dagar, sedan kom ilskan och hatet, och det liksom tryckte undan ångesten lite. Men jag har hela tiden vetat att jag måste gråta, jag har inte gråtit färdigt och om jag inte släpper på trycket så kommer jag explodera. Jag försökte få mig själv att gråta i flera veckor; jag lyssnade på sorgsen musik, kollade "try not to cry"-videor, jag satte till och med igång Titanic -men fortfarande ingenting. Jag gjorde så att jag själv mådde riktigt illa (har illamående-fobi) i försök att framkalla tårar, men vad jag än gjorde så kunde jag inte gråta. Jag fick, vad läkarna tror, något fel på gallan vilket var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag mådde fruktansvärt, och jag kom på mig själv med att tänka "men varför gråter jag inte?". Jag började till och med undra om jag blivit känslokall, om det hade blivit för mycket så allt bara stängdes av. Jag, som alltid varit en känslosam människa och haft nära till tårar, kunde inte gråta.

Men igår kom explosionen jag väntat på, värre än jag trodde. Jag vaknade gråtandes, och kunde endast lugna mig kortare stunder innan jag bröt samman igen. Jag pratade med min läkare från psyk, vilket slutade med att jag grät och skrek "allt är så jävla svart nu, ingenting har någon mening, hur fan kan du säga åt mig att jag måste leva när jag inte vill? Jag är så jävla färdig!". Jag satt och kedjerökte för att försöka stilla ångesten. Jag ville inget annat än att dö, jag kunde verkligen inte se någon mening med att fortsätta kämpa. Jag stod i köket med en näve tabletter i handen och det enda jag kunde tänka var "finns det någon som ens skulle gråta på min begravning, eller blir dom bara lättade?". Jag hämtade mina färdigskrivna brev, fyllde ett glas vatten, satte mig på köksstolen. Jag var 100% redo, utan minsta tvekan, det var nog. Men så kom båda mina älskade katter. Den ena hoppade upp i knät, den andra på bordet, och de skrek högt för att få min uppmärksamhet. De bröt min besatthet en sekund, och en sekund var allt som krävdes för att jag skulle inse att det inte var värt det. De människorna är inte värda det. Det är sjukt att människor man gjort allt för, som man älskat av hela sitt hjärta och som tidigare varit anledningar till att kämpa, ska bli anledningen till att man vill ge upp.

På kvällen gick jag ut och gick i över 1 timme, jag var egentligen sjuk och inte särskilt pigg, men jag visste att jag var tvungen att göra mig av med min ångestfyllda energi annars skulle jag bli destruktiv igen. 


Saken är den att jag tänker på döden varje dag, det har jag gjort hela mitt liv. Jag har alltid haft en väldigt romantiserad syn på döden; att man får själsligt lugn, all smärta försvinner, man blir fri, och man får träffa dem man förlorat. Så för mig är döden något fint, vilket nog ökat min besatthet. Jag har en kronisk dödslängtan som jag lärt mig att leva med, och oftast kan jag hantera det. Det låter fruktansvärt och jag kan se hur många av er som skakar på huvudet och tyst säger "men herregud", men om sanningen ska fram så är det okej. Det är okej att vilja dö ibland, att undra hur det skulle kännas, längta efter friheten. Det är okej att inte vilja kämpa mer, att känna sig färdig, att vilja ge upp. Det är känslor, och det är okej, så länge man inte agerar på dem. Ja, självmord är extremt själviskt, och jag tycker aldrig man ska göra det, men samtidigt har jag tråkigt nog full förståelse för dem som gör det. Jag förstår, för jag står på samma avsats redo att ta steget, men jag väljer att stå kvar lite till. Jag vet inte hur många gånger jag satt upp en "deadline" för mitt eget liv; bestämt mig att är det inte bättre tills detta datum, då är jag klar. Men saken är den att känslor går upp och ner, och hur djupt ner det än går så kommer det alltid gå upp igen, förr eller senare. Så det är inte värt det.

Jag har mycket att leva för, många människor som bryr sig om mig, så många roliga stunder kvar att uppleva, platser att besöka, främlingar att skaka hand med. Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte vill missa allt.