samma shorts och samma linne
Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.
Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."
Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.
Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.
dansa i regnet
"Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Tacksam för känslan när regndropparna landar i mitt ansikte, för långa samtal om saker som betyder något, för att få skriksjunga med till musik. Tacksam för att sprudla utav energi, för ljudet av regn som smattrar mot bilrutan, för hur den första klunken kaffe smakar, för att stå och dansa i kön på affären. Men mest av allt är jag tacksam för att jag är här och får uppleva det, alltihop. För att jag inte gett upp.
Kära dagbok, jag vill inte dö längre. Åtminstone inte hela tiden.
För alla dessa små saker är så överväldigande vackra, så obeskrivligt underbara. Jag förstår inte hur jag under så många år kan ha missat dem; hur jag kunnat vara blind inför all den magi som omvärlden besitter. För det är verkligen magiskt. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva denna pirrande förälskelse jag känner. Under så många år var jag död, hela själen kliade utav likmaskarna som åt upp mig inifrån. Trodde jag. Nu vet jag att det inte var likmaskar. För nu har de blivit till tusentals fjärilar i magen, som får hela kroppen att kittla på det mest fantastiska sätt.
Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Så jävla tacksam för att jag existerat länge nog att äntligen få leva. Länge nog för att få uppleva lycka, och länge nog för att få förälska mig i livet. För jag är verkligen kär i det, livet menar jag. Att vara levande. Ibland gör det ont och ibland orkar jag inte tjafsa mer, men jag antar att det är så det är att vara kär. Vissa dagar vill man skrika och lämna, vissa dagar drivs man nästan till vansinne. Men man slutar aldrig kämpa för vad man älskar. För hur jobbigt det än känns ibland, så är det värt det. Värt att kämpa för att få uppleva magin som kärlek är."
att få andas igen
Men sedan gjorde jag det jag gör bäst: Jag bytte perspektiv. Det är något jag övat på hela livet; att se saker från olika håll, att ställa mig utanför ångestens kärna och försöka hitta nya sätt att möta problemen. Så jag tog ett kliv bakåt, och såg på mig själv som någon jag älskar. Någon som är förtvivlad, trasig, uppgiven och självdestruktiv. Någon som känner sig liten och ensam, och som kommit till mig för hjälp. Någon som lider så fruktansvärt mycket utan att veta varför. Någon som behöver mig. Hur hade jag tacklat det? Hade jag blivit frustrerad och upprörd över bristen på svar? Hade jag vänt den ryggen? Hade jag kallat den dum i huvudet? Nej, aldrig. Jag hade talat om för den att ibland gör det sådär jävla ont, ibland vet man inte alls vad det beror på, men det är okej så länge man inte ger upp. Jag hade sagt att det är okej att gråta tills tårarna tar slut, det är okej att gå lite sönder, men att man inte ska gräva ner sig för djupt. Jag hade hållit om den, sagt att den inte är ensam, att den är så, så värdefull. Jag hade behållit lugnet, låtit den få ut alla känslor i tryggheten av min närvaro, försiktigt tagit händerna i mina och viskat att vi fixar detta, jag är här och jag älskar dig. Jag lämnar dig inte. Sedan hade jag övertygat den om att låta mig göra något för den, vadsomhelst som den finner lite lugn och glädje i. Jag hade visat den förståelse, uppskattning och kärlek. Jag hade inte låtit den ge upp.
Så där låg jag i fosterställning, med en kropp som var så utmattad efter panikattacker och kräkningar att den rörde sig häftigt i krampliknande skakningar. Jag släppte försiktigt tussarna av hår, knöt händerna i varandra och viskade om och om igen "det är okej, jag klarar detta". Sedan somnade jag.
Morgonen därpå vaknade jag med en lättnad i bröstet. Jag tog djupa andetag och kände hur luften äntligen nådde ut i kroppen. Jag klädde på mig, gick till gymmet och vände den sista negativa energin till glädje. Jag tog en långpromenad, köpte frukost, hämtade favvoboken, och gick till en utav mina favoritplatser. Där låg jag på en filt i solen och läste, åt frukost och bara andades. För varje andetag kände jag tacksamhet, sån oerhörd tacksamhet att kunna andas smärtfritt. Sedan firade jag påsk med familjen, och spenderade kvällen och natten i stugan.
Jag är så jävla glad att jag övat på att byta perspektiv, och att jag aldrig gett upp i kampen om att tycka om mig själv. Att acceptera vem jag är. Utan allt mitt hårda jobb, så hade jag inte stått här. Jag hade inte orkat. Hur mycket jag än älskas utav andra, så räcker det aldrig riktigt till om jag inte älskar mig själv. För när jag ligger där i mörkret och tror att jag ska dö, då är det jag själv som måste våga stå upp mot demonerna och hålla mig själv om ryggen. Då måste jag vara min egen stöttepelare. Ingen annan kan hjälpa mig, om jag inte försöker hjälpa mig själv. Så jag bestämde mig för att fortsätta älska mig själv på samma sätt som jag älskar andra; med brister och fel, med öppenhet, och med acceptans.
Jag älskade mig själv tillräckligt för att acceptera att alla frågor inte har svar, men att alla problem ändå har lösningar. Allt går om man vill, hur ont det än gör så vaknar man en dag och påsen över huvudet är borta, man kan andas. Jag vet att det inte var mitt sista krig mot min ångest, jag vet att jag säkerligen har hundratals precis likadana kvällar framför mig. Men jag vet också att jag kommer få andas igen. Och jag vet att det är värt det. "
-
dear diary
Detta är en sida ur min ångestbok, där jag samlar alla tankar och känslor, spyr ur mig smärtan och påminns om lyckan. Den ger mig en chans att se tillbaka, på hur det varit, för att hjälpa mig se hur långt jag kommit. Den hjälper mig att hantera motgångar, förstå mig själv bättre, och utvecklas som person. Så jag kan gå tillbaka och se saker ur andra perspektiv, vrida och vända på tankarna tills jag finner ett sätt att gå vidare. Jag blir lite som min egen psykolog.
Den första sidan i boken är skriven den 21 november 2016, den senaste är skriven idag. Den är fylld av så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket självhat och osäkerhet. Men också av kärlek, av glädje, hopp och styrka. Jag skaffade den från början för att få ut allt jag inte vågade säga högt, men har sedan blivit mitt viktigaste verktyg i kampen mot min psykiska ohälsa. Även om det ibland gör ont att läsa om hur illa det varit, så är det en obeskrivlig känsla när jag ser vilka enorma framsteg jag gjort under dessa år; ha svart på vitt hur jag blivit starkare och starkare. Hur jag gått från att vara ingen alls, till att stå rakryggad och acceptera vem jag är; Allt jag är. Från att skämmas över precis allt jag var, till att vara stolt över den jag är. Och det är en jävligt stärkande och motiverande känsla.
"Den största skillnaden är egentligen inte kroppen"
Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. Jag har skrivit och raderat, om och om igen. Jag tror att jag mest varit rädd för hur andra ska reagera på det. Men nu har jag bestämt mig för att jag skiter fullständigt i allt som har med negativitet att göra. Jag tänker fortsätta sprida allt mitt hopp, all min glädje och all min kärlek. Oavsett vad någon annan tycker och tänker.
För lite mer än 1,5 år sedan var jag väldigt självdestruktiv, olycklig, ständigt trött och jag hade minst 2 panikattacker om dagen. Ibland gick det veckor utan att jag klarade av att lämna hemmet. Jag ville helst inte träffa någon, inte prata med någon, vilket i sin tur skapade en plågsam känsla utav ensamhet. Oftast klarade jag inte ens av att dra upp persiennerna. Jag isolerade mig med mitt självhat, lät det slita mig i bitar utan att säga emot. Att självskada var mitt stora beroende, även på "bra dagar" låste jag in mig i badrummet och skapade rispor i huden, jag kunde liksom inte låta bli; jag var tvungen att straffa mig själv. För jag förtjänade det ju. Läkarna skrev ut medicin efter medicin, som alla gjorde mig fysiskt dålig vilket försämrade min psykiska hälsa desto mer. Jag slogs mot min panikångest, mot mitt dåliga samvete (för alla problem i hela världen var ju mitt fel) och även när jag skrattade med vänner så satt jag och funderade ut olika sätt jag kunde ta mitt liv på där och då. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte var en person, det fanns liksom inget Jag riktigt, bara ett skal och ett söndertrasat inre.
Några månader senare blev jag väldigt sviken, jag förlorade all tillit till människor runtomkring mig, och jag tvingades möta min största rädsla; Att vara ensam. Jag hade ingen att riktigt luta mig mot, och insåg att det är nu eller aldrig; Antingen så tar jag mitt liv, eller så slåss jag för det. Och jag minns att jag stod och såg mig i spegeln en kväll och tänkte "hur kan jag hata mig själv? Jag finns ju inte ens" och tanken skrämde mig, samtidigt som den väckte något i mig; Ett hopp om att det kanske skulle bli bra, om jag bara vågade finnas till. Och ett kanske var mer än jag någonsin haft.
De saker som tidigare hjälpt mig hantera min ångest fungerade inte längre, så jag var tvungen att hitta någon ny strategi. Ångest har alltid gett mig en väldig energi, men en negativ sådan som jag alltid använde på självdestruktiva sätt. En dag hade jag sådan panik att jag inte kunde vara stilla; jag gick fram och tillbaka över golvet, kroppen skakade, jag pressade naglarna in i händerna och jag andades häftigt. Ja, ni som haft ångest kan nog relatera. Så jag slet fram träningskläderna och gick ut på en rask promenad. Jag ökade takten, mer och mer, tills jag slutligen sprang. Tårarna rann under hela löpturen och jag nästan skrek utav gråten. Jag blev stannad flera gånger utav människor som blev oroliga när de såg mig. Men desto tröttare jag blev i kroppen, desto piggare kände jag mig i huvudet. Som om det för första gången var mina tankar som snurrade; inga hjärnspöken, inga ekande ord, -bara jag. Jag sprang liksom inte från min ångest, jag sprang rakt över den, och varje andfått steg kändes som ett kliv över mållinjen. Jag sprang ytterligare två turer den dagen. När jag kom hem efter den sista på kvällen tog jag en dusch, lite vatten och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag och insåg att det varit den första kvällen på flera månader som jag inte hade skurit mig. Jag hade liksom glömt bort att straffa mig själv. Och jag var så jävla stolt.
Så motion hjälpte mig att hantera min ångest; jag fick ut energin på ett icke-skadligt sätt, huvudet rensades på smärtsamma tankar och jag fick sova bättre. När jag kände en panikattack komma (de gånger jag hann med innan den vällde över mig) drog jag på mig löparskorna och stack ut en sväng; främst på intervaller. Ibland 1 km, ibland 8 km - men alltid tills mitt begär att skada mig kom under kontroll. Vissa dagar behövde jag inte springa alls, och andra sprang jag både natt och dag. När de hjärnspöken som tidigare skrikit i mitt huvud började förlora makt, kunde jag tänka klarare och sakta men säkert börja bygga upp mig själv; bli en person jag kunde tycka om.
Jag har fallit tillbaka i självhatet och mitt destruktiva beteende gång på gång, men jag har rest mig och fortsatt kämpa. För första gången så kämpar jag nu inte för någon annans skull, utan för min egen. För att jag är värd att kämpas för.
Mitt mål har aldrig varit viktnedgång; jag har aldrig känt något behov av att nå en viss vikt eller en speciell kroppstyp. Det allra största problemet satt ju i mitt huvud, och jag vet att mitt utseende egentligen inte har någonting med det att göra. Som tonåring var jag ätstörd, och smal. Men jag kände precis likadant då, som jag gjorde för 1,5 år sedan. Så min första prioritering genom detta har alltid varit, och kommer alltid vara, min psykiska hälsa. Att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag har fortfarande en hel del extrakilon; jag har lår som rör sig, en mage som putar, och jag är ingen direkt pudding underifrån. Men det stör mig faktiskt inte alls, inte för en sekund. Jag tycker om mig själv. För ett tag sedan stod jag hos en kompis i ett tajt linne, klappade mig på magen och sa högt "vet du vad? Jag gillar min mjuka mage. Här inne förvarar jag extraresurserna av glädje" och skrattade.
Det skiljer lite mer än 1,5 år och cirka 40 kg mellan dessa bilder. Och det är kanske allt vissa ser, det enda vissa tar med sig från detta inlägg; en kropp som ändrats. Men den största och viktigaste skillnaden är ju egentligen inte kroppen. Den viktigaste skillnaden är kärleken till mig själv. Jag bryr mig om, lyssnar på och värdesätter mig själv. Jag har varit självskadefri i flera månader. Så jag struntar i vad någon annan tycker är fint eller fult, bra eller dåligt, med mig. I slutet av dagen är det jag som ska tycka om den jag är, och så länge jag gör det är alla andras åsikter irrelevanta.
Motion är inte den enda anledningen till att jag mår bättre idag, jag har kämpat på många sätt. Läs t.ex. mina inlägg "Att trivas i sitt eget sällskap -hur gör man egentligen?" och "Att vägra bli tagen för givet" .
Mår du dåligt? Klicka på bilden för att se flera hjälp-alternativ:
