"Det blir ingen födelsedag, den är inställd"
Att fylla år brukar vara en anledning att fira; släkt och vänner vill gratulera, det ska umgås, det ska skrattas, det ska ätas tårta och bakelser, och det ska öppnas presenter. För de flesta är födelsedagen en rolig högtid. Men inte för alla.
Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.
24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.
Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.
Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.
Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.
Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?
Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.

24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.
Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.

Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.
Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.
Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?

droppar utav tändvätska


Vem har rätt till sjukskrivning?
Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad. Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom.

Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller?
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur?
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress.
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död.

Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta?
Låt oss titta lite på saken.
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk.
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen.
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk.

Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK.
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.

Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.
Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.

att vägra bli tagen för givet
Vissa människor kommer att ta dig för givet, så är det bara. De kommer förvänta sig att du ska finnas till hands när det passar dem, och att du ska ställa upp i vått och torrt. Men de kommer inte göra detsamma, och de kommer inte uppskatta dig. Du kommer vara deras vän, men de kommer inte vara din. Något utav det jobbigaste i livet är att inse att människor man bryr sig om kanske inte riktigt bryr sig om dig, men trots att det kan göra ont så är det inte jordens undergång. Du dör inte.
Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.
"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"
Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.
Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.
Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.
"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."
Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.
Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.
"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"

Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.
Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.
Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.
"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."
Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.

Hur ser ni på det här med att bli tagen för givet, håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?

Ur funktion

De senaste veckorna har hela jag varit ur funktion, mer och mer hela tiden. Jag glömmer saker, jag glömmer allting i stort sett, och tvingas kriga mot ångesten varje vaken sekund. Mitt huvud är så fullt av snurrande ångesttankar att det inte finns plats kvar för någonting annat. Så jag glömmer att höra av mig, att svara. Jag glömmer att äta, och att sova. Jag tappar bort allt jag äger. Jag tappar bort allt jag är. Men jag orkar inte ägna ens en gnutta energi åt det. Jag orkar inte.
Både vänner och familj har noterat att jag dragit mig undan, att jag vill vara ifred, att jag behöver älta på egen hand. Och jag förstår att de vill träffas, jag förstår att de skickar meddelanden och ringer, för jag hade gjort samma sak. De vill ju bara finnas där. Men jag orkar verkligen inte.
9/10 gånger har jag inte kraft nog att svara på ett sms, det tar emot i precis hela kroppen. Jag blir stressad när någon vill träffas, för jag vill så himla gärna ses och stundvis tycker jag det är jätteroligt, men efter max 1h är kraften helt slut och jag vill bara hem, men jag vill oftast inte säga det, vill inte vara den som alltid går hem. Så jag blir den som aldrig hänger med. Jag blir den som väljer att sitta hemma medan alla har roligt, för jag orkar inte. Jag orkar fan inte ha roligt.
De osynliga barriärerna tycks omringa mig; hindrar mig från att göra någonting alls. Så jag sitter här. Försöker att bena ut knutarna i huvudet med springturer, långpromenader, skrivade, matlagning och allt det där som förut har gett mig styrkan åter. Men det blir ingen skillnad, jag finner ändå mig själv krypa ihop till en ångestboll och jag hör mig själv säga högt "håll ut, stå ut, du klarar detta också", samtidigt som det enda jag kan tänka på är att jag inte orkar mer.
Så, jag är uttömd, har ingenting kvar att ge till någon annan. Ur fuktion.
Och jag menar inte att glömma bort er, jag menar inte att skjuta undan er, och jo ni är otroligt viktiga. Allihop. Just nu är det bara viktigare att överleva dagen.
Både vänner och familj har noterat att jag dragit mig undan, att jag vill vara ifred, att jag behöver älta på egen hand. Och jag förstår att de vill träffas, jag förstår att de skickar meddelanden och ringer, för jag hade gjort samma sak. De vill ju bara finnas där. Men jag orkar verkligen inte.
9/10 gånger har jag inte kraft nog att svara på ett sms, det tar emot i precis hela kroppen. Jag blir stressad när någon vill träffas, för jag vill så himla gärna ses och stundvis tycker jag det är jätteroligt, men efter max 1h är kraften helt slut och jag vill bara hem, men jag vill oftast inte säga det, vill inte vara den som alltid går hem. Så jag blir den som aldrig hänger med. Jag blir den som väljer att sitta hemma medan alla har roligt, för jag orkar inte. Jag orkar fan inte ha roligt.
De osynliga barriärerna tycks omringa mig; hindrar mig från att göra någonting alls. Så jag sitter här. Försöker att bena ut knutarna i huvudet med springturer, långpromenader, skrivade, matlagning och allt det där som förut har gett mig styrkan åter. Men det blir ingen skillnad, jag finner ändå mig själv krypa ihop till en ångestboll och jag hör mig själv säga högt "håll ut, stå ut, du klarar detta också", samtidigt som det enda jag kan tänka på är att jag inte orkar mer.
Så, jag är uttömd, har ingenting kvar att ge till någon annan. Ur fuktion.
Och jag menar inte att glömma bort er, jag menar inte att skjuta undan er, och jo ni är otroligt viktiga. Allihop. Just nu är det bara viktigare att överleva dagen.

Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019
Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.
Förlåt.
Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.
Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.
Du stal mig. Hela mig.
Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?
Jag finns inte.
Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.
"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"
Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.
Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.
Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur.
För..
Hur går man vidare från sin egen död?

