De senaste veckorna har hela jag varit ur funktion, mer och mer hela tiden. Jag glömmer saker, jag glömmer allting i stort sett, och tvingas kriga mot ångesten varje vaken sekund. Mitt huvud är så fullt av snurrande ångesttankar att det inte finns plats kvar för någonting annat. Så jag glömmer att höra av mig, att svara. Jag glömmer att äta, och att sova. Jag tappar bort allt jag äger. Jag tappar bort allt jag är. Men jag orkar inte ägna ens en gnutta energi åt det. Jag orkar inte.

Både vänner och familj har noterat att jag dragit mig undan, att jag vill vara ifred, att jag behöver älta på egen hand. Och jag förstår att de vill träffas, jag förstår att de skickar meddelanden och ringer, för jag hade gjort samma sak. De vill ju bara finnas där. Men jag orkar verkligen inte.

9/10 gånger har jag inte kraft nog att svara på ett sms, det tar emot i precis hela kroppen. Jag blir stressad när någon vill träffas, för jag vill så himla gärna ses och stundvis tycker jag det är jätteroligt, men efter max 1h är kraften helt slut och jag vill bara hem, men jag vill oftast inte säga det, vill inte vara den som alltid går hem. Så jag blir den som aldrig hänger med. Jag blir den som väljer att sitta hemma medan alla har roligt, för jag orkar inte. Jag orkar fan inte ha roligt.

De osynliga barriärerna tycks omringa mig; hindrar mig från att göra någonting alls. Så jag sitter här. Försöker att bena ut knutarna i huvudet med springturer, långpromenader, skrivade, matlagning och allt det där som förut har gett mig styrkan åter. Men det blir ingen skillnad, jag finner ändå mig själv krypa ihop till en ångestboll och jag hör mig själv säga högt "håll ut, stå ut, du klarar detta också", samtidigt som det enda jag kan tänka på är att jag inte orkar mer.

Så, jag är uttömd, har ingenting kvar att ge till någon annan. Ur fuktion.

Och jag menar inte att glömma bort er, jag menar inte att skjuta undan er, och jo ni är otroligt viktiga. Allihop. Just nu är det bara viktigare att överleva dagen.