En stor anledning till varför jag skapade en ny blogg var eftersom jag tyckte min gamla rentav gjorde ont i mig att läsa. Alla mina ledsna tankar, sorgsna bilder, hemska låtar -samlade på ett ställe. För jag mådde riktigt piss under väldigt lång tid och jag lät bloggen bli samlingsplats för alla tankarna som strömmade. Och jag blir ledsen av att läsa hur illa människor gjorde mig, jag blir besviken över att jag lät allt dåligt ta över det bra. Jag blir arg på mig själv för jag inte fattade hur mycket bra det fanns mitt framför näsan på mig! Och hela kroppen värker när jag läser mina fruktansvärda tankar, tron på mig själv som inte ens existerade. Jag har sparade brev hemma, brev till min mamma och pappa, som jag kommer läsa någon gång när jag är stark nog. Än så länge vågar jag inte läsa flera A4-sidor fulla med varför jag inte ville leva, alla förlåt till mina nära och kära, berättelserna om min instängda värld och hur gärna jag ville försvinna. Jag läste lite en gång, men jag klarade det inte, det gjorde så grymt ont.

Men jag hade så många fler besökare, mer dubbelt så många, när jag mådde dåligt. Varför ville ni läsa om en tonårings dåliga tankar? Tyckte ni synd om mig, eller kände ni er starkare av att läsa om någon svag? Det är något jag undrat länge. För visst har jag fått många stöttande kommentarer, men under dåliga perioder har folk även dragit nytta av det dåliga och skickat anonyma kommentarer för att trycka ner mig. Nu tar jag aldrig åt mig, men när man är på botten så tror man på allt dåligt som även helt random människor skriver om en. Passade ni på att skrika att jag var ful och äcklig för att det fick er att känna er överlägsna? Kände ni er finare och bättre när ni läste att jag inte orkade mer? Blev ni stolta när ni gjorde mig ledsen? För jag förstår det verkligen inte.

Är ett "dåligt liv" mer intressant än ett bra liv? Ni får mer än gärna berätta era egna åsikter kring detta.