Fick en kommentar om att det skulle vara roligt att veta lite mer om mig och mitt liv. Dom som följt min blogg länge vet väldigt mycket, men tänkte ändå berätta om mig själv för mina nyare läsare och dom som är intresserade. Så här kommer en lång text.

 

När jag var tre år lämnade min pappa familjen, vilket tog hårt på oss alla, även om jag var väldigt liten. Minns fortfarande när han åkte, stod i dörren och sa att nu skulle han åka till sin nya fru. Det var hemskt. Men jag fick två låtsasbröder därigenom, känner inte den äldre längre tyvärr, men Hannes är en utav mina bästa vänner än idag. När jag var fem år, år 2000, kom även min underbara lillasyster till jorden, Sabina. Mitt lyckopiller.

Den 17 maj 2004 dog min morfar och det är det värsta som har hänt mig. Jag minns den kvällen/natten/morgonen som om det vore precis nyss. Jag minns ilskan över att jag inte fick följa med till sjukhuset, rädslan som sakta åt upp mig innefrån hela natten. Jag kan fortfarande känna alla hemska känslor när jag tänker på det. Jag mådde så sjukt dåligt efter det, trots att jag bara var 8 år. Slog mig själv med tunga saker och grät mig till sömns. Orkar inte skriva allting om just det, men ni kan läsa en längre och noggrannare text här. 

 

 

Jag var ganska duktig i skolan som mindre, på lågstadiet var jag väldigt lydig och gjorde vad jag skulle. Men jag har alltid vetat att jag var speciell, att jag inte var som dom andra. Alltid haft svårigheter med vissa saker. På mellanstadiet började jag må sämre och sämre. I femte klass började jag skada mig, men inte så allvarligt. I sexan började jag skolka, jag mådde dåligt och hade ständiga självmordstankar. Skolan märkte att någonting var allvarligt fel och kopplade in BUP dit jag började gå regelbundet. 

 

Sommaren 2009 tror jag det var som jag fick diagnosen ADHD. Till en början skämdes jag något så sjukligt. Folk pratar om ADHD på ett sådant fruktansvärt sätt att jag inbillade mig själv att det var något fult, något skamligt, något dumt. Jag ville inte att någon skulle veta vilket fel det var på mig. Idag vet jag bättre och pratar stolt om mina sjukdomar, vet att dom gör mig till personen jag är idag. 

 

Jag träffade en kille som inte var den bästa våren 2009 men det tog slut efter bara två månader. År 2010 blev vi tyvärr tillsammans igen. Hade samtidigt problem i skolan och hemma, allting fick mig till bottnen och mina självmordstankar var så extrema att jag skickades till behandlingshem. Jag brukar säga att det var både det värsta och det bästa som hänt mig. Jag mådde dåligt där, minns speciellt en kväll då min mamma ringde och jag kände mig så ensam att jag grät hysteriskt, sa att jag skulle ta livet av mig och försökte ta mig ut genom det låsta fönstret. Jag var livrädd för allting. Men personerna där, "skötarna" som dom kallades, hjälpte mig verkligen. En dag när jag var ute och åkte med en av dom, Helene tror jag hon hette, så fick jag henne att börja gråta. Jag berättade om mina vänner och min mamma, hur mycket dom alltid ställde upp och vad dom betydde. Hon sa att hon aldrig hört någon säga så vackra saker om en människa att hon började gråta och var tvungen att köra in till kanten och stanna bilen.

 

År 2010 hände många dåliga saker, men även något av det bästa någonsin. Jag träffade Felix i november. Jag hade träffat många killar som erkänt själva att de bara utnyttjade mig. Jag kände mig ful, äcklig, värdelös, osynlig. Men han såg mig precis om jag var. Visst har vi haft både upp- och nedgångar, men han räddade mig. Han fick mig att börja tro på kärlek, på mig själv och han fick mig att hoppas igen. Det finns något bättre, det kommer alltid solsken efter regn.

 

 

Någon gång under 2011 fick jag ännu en diagnos, Bipolär Syndrom. Efter X-antal depressionsdiagnoser fick jag denna diagnos som var förklaringen till väldigt mycket. Äter nu mediciner mot både ADHD & Bipolär Syndrom och hoppas att dom ska kunna hjälpa mig.

 

Idag mår jag relativt bra. Jag har för tillfället lite av en "dålig period", då jag är känslig och gråter mycket. En period då dom dåliga tankarna hälsar på oftare och då jag är rädd att ångesten ska ta över. Jag har sagt till både mina vänner och min psykolog att en gång klarade jag mig, även om det var knappt, men två gånger klarar jag inte av. En gång till orkar jag inte, då kommer jag ge upp. Jag har varit med om många dåliga saker som jag aldrig skulle önska någon annan människa, men jag kan ändå säga att jag är lycklig, för det är jag. Jag har det bra.