När man är tillsammans med någon, är det inte då för man är så upp-över-öronen-förälskad och inte kan se sig själv med någon annan person än just Den?
Jag har haft killar som varit sviniga. Som "älskat" mig och alla andra tjejer dom ansåg snygga. Som ringde andra tjejer när jag inte var där, som "inte ville ha någon annan" än mig och alla dom andra. Som kastade bort mig när jag inte ville sära på benen och som skyddade sina sms med livet, jag fick ju inte se vad som skrevs med dom andra. Dom andra som var precis som jag. Som trodde, som hoppades. Som var livrädda.
Men jag har också varit svinig, det tänker jag inte sopa under mattan precis. Jag har varit en vidrig människa, för flera år sedan. Jag brukade säga att det var för jag var rädd för kärleken, och det stämmer till stor del. Men jag var också en komplett idiot som inte kunde se kärlek när den var mitt framför mig. Jag kunde skriva med flera killar samtidigt, prata med olika i telefon kväll efter kväll. Och efteråt mådde jag skitdåligt, jag ville dö. Jag var så rädd att bli sårad själv att jag sårade andra istället. Jag sa alltid "det finns inga bra killar, det är bara svin som vill ha mig för att ligga", när jag egentligen hade en jättefin kille nära som gjorde allt för mig och alltid ställde upp, men jag hade tyvärr placerat honom i vänskaps-filen. Karma is a bitch och jag fick tillbaka mer än jag egentligen orkade ta.
För länge sedan blev jag nersupt så in i helvete, nästa morgon vaknade jag upp någonstans jag inte visste var, kom inte ihåg något och blev panikslagen. Brevid mig låg en superfin väns pojkvän. Innan ni drar förhastade slutsatser: nej, vi hade inte sex, absolut inte. Men tyvärr hade vi kyssts, något jag inte kom ihåg först. Jag har aldrig mått så dåligt eller känt en sådan hemsk känsla som då, minns fortfarande hur mitt hjärta slog 200 slag i minuten och jag skyndade mig därifrån med illamående och ångest. Ja, jag berättade för henne direkt, så oroa er inte för det.
Jag var också "på g" med en kille för länge sen, vi var väl inte direkt the-perfect-match om man säger så, men han var en fin kille. Vi var både för lika och för olika, men jag var kär i honom och han sa att han var det i mig. En kväll hade vi bråkat och han sa att han aldrig ville se mig igen, jag var så sjukt ledsen. Jag skulle sova hos våran gemensamma vän (hans bästa vän) så han höll om mig och tröstade mig, och det blev fel så vi kysstes. Nästa dag var det bra mellan mig och killen igen och vi hade jättemysigt. Men ja..det avslutades samma dag.
Dessa saker är vad jag ångrar mer än någonting annat i hela världen, saker jag önskar att jag kunde få ogjort. Jag ångrar mig aldrig, men dessa saker mår jag fortfarande skitdåligt över och vill bara radera ur mitt liv.
När jag träffade Felix blev jag kär direkt, på en sekund hade jag fallit djupare än någonting förut. När jag träffade honom släppte jag kontakten med alla de andra killarna, det var inte värt att riskera att förlora honom. Tyvärr älskade han fortfarande sitt X, även om vi höll på. Han skulle alltid hålla om henne i skolan, smsa med henne "älskar dig mest<3333333" som han trodde att jag inte såg, pussade henne och ljög om det, svek mig för henne gång på gång, sårade mig..listan är lång och jag förtjänar alltihop det vet jag, men jag vill glömma. Jag vill förlåta och gå vidare, varför ska det vara så svårt? Jag vill inte känna mig dålig för gamla saker. Han är världens underbaraste och finaste kille, tro ingenting annat nu, för det är han. Men från första stund har han haft mitt hjärta i sin hand och därmed makten att göra vad han vill med det. Jag har aldrig lämnat ut mig själv på ett sådant sätt, och dom första månaderna valde han mest att trampa på det. Nu är han bäst, verkligen världens bästa. Så därför vill jag glömma allt gammalt, jag vill förlåta honom och slippa ta ut allt om och om igen på honom.
Hur gör man?
