Detta inlägg är inte för er som bara vill titta på bilder, detta inlägg skrivs egentligen bara för egen skull, för att få skriva av mig och släppa ut alla tusentals ord som cirkulerar i min hjärna dagligen. 

 

För ett tag sedan fick jag diagnosen Bipolär Syndrom, även kallat Manodepressiv, vilket självklart var en lättnad att få en förklaring till varför jag är som jag är och kunna äta mediciner som ska hjälpa mig. Men det är så svårt att acceptera att det är en sjukdom jag måste leva med, en sjukdom som många gånger tar över hela mig och styr mina dagar. När dom låga perioderna kommer är jag så rädd för vad som kan hända, jag är så rädd för vad sjukdomen kan få mig att göra med mig själv. Att inte kunna kontrollera sig själv är fruktansvärt.

Vilka är det som får ta skiten? Dom människor jag värderar högst på jorden, dom människor som är hela min värld. Dom tvingas gå igenom så mycket och självklart är jag så otroligt tacksam för allt dom gör för mig, men det gör så ont att se på utan att kunna göra någonting. Känner jag mig ful, äcklig, värdelös, ja då skriker jag att dom är allt det där jag känner själv. Jag tänker alltid "nu måste jag förfan lugna ner mig, jag älskar ju människan", men ändå fortsätter skiten strömma över den stackaren. Och det hemskaste är att jag inte kan uppfatta kärlek. Ingen kille har någonsin visat så mycket kärlek och omtanke som Felix gör dagligen, han gör och säger saker för att visa hur mycket jag betyder. Ändå fortsätter jag anklaga honom för att inte älska mig. Så jag gör slut, gång på gång. Jag älskar honom så hela kroppen värker, ändå knuffar bort honom hela tiden. Det gör så ont.

 

För 1-2 veckor sedan sa jag någonting jag inte sagt sedan 2010, någonting jag trodde att jag aldrig skulle säga igen. Jag fick en attack och kunde inte känna någonting annat än smärta, ångest, sorg och ensamhet. Mellan dom hyperventilerande andetagen viskade jag "Jag vill inte leva, jag vill inte finnas längre. Jag vill ta mitt liv, jag orkar inte. Jag hatar mitt liv, jag är värdelös. Jag vill bara få dö, snälla låt mig dö". Felix som satt brevid mig blev helt skräckslagen och förstörd. Saken är den att när det är bra så älskar jag mitt liv, men såfort det dåliga kommer så vill jag inte finnas. Jag har inget mellanting, ingen mellanlandning att andas på.

Det finns inga varningar när det dåliga kommer, inga tecken som visar att nu är det påväg att bli ett helvete igen. Jag kan känna mig lyckligast på jorden, nästa sekund sitter jag med skakande kropp och pressar naglarna in i benen för att händerna inte ska ha en chans att rycka tag i någonting att skada mig med. Jag är aldrig beredd, jag kan inte förvarna dom omkring mig, det bara händer på en sekund. Jag förstår att det måste vara svårt att leva med mig, men ni måste förstå att det är ett rent helvete att leva med mig själv.