Finns lycka verkligen, eller vill vi så gärna att det ska finnas att vi ibland inbillar oss att vi känner det, och när vi sedan inte känner det så övertygar vi oss själva om att vi är olyckliga? Eller är det helt enkelt så att vi är mer eller mindre glada men att någon var tvungen att vara värst o kom på ordet lycka? Hur vet man om man är lycklig eller bara väldigt glad, finns det ens någon skillnad? Måste hela livet vara perfekt för att man ska kunna kalla sig lycklig?

Jag läste en tidning för någon månad sen, där det stod om exakt det jag (och väldigt många jag känner) lider av: "Perfekta-Par-Syndromet".

Det innebär alltså att man inbillar sig att alla andras förhållanden är som i kärleksfilmer och ens eget är skit. När jag är ute och ser några som håller hand, skrattar, pussas och det bara lyser om dom -då blir jag avundsjuk. Jag tänker "varför kan inte mitt förhållande vara sådär kittlande underbart hela tiden?". Sedan ser man i tidningar och på TV om alla kändispar som köpt nya fantastiska sagoslott, fått söta ungar och har ett enormt leende på varenda bild. Läser bloggar och ser alla som skriver om hur perfekt deras förhållanden är och hur mycket dom älskar varandra. Facebook är översvämmat av bilder på lyckliga par. Det jag inte tänker på är att andra troligtvis ser likadant på mitt förhållande. Inte mina bloggläsare såklart, ni vet ju sanningen, jag är en av dom få bloggare som faktiskt vågar stå för att mitt liv är en röra och även mitt kärleksliv.

Men när jag och Felix går ute så håller vi om varandra, vi får varandra att skratta, vi pussas och kramas. Vi kan stå i en folkmassa och bara le mot varandra. Vi sitter inlindade i varandras armar på bänkar och hittar på mysiga saker. Vi har hundratals bilder på oss där vi ser ut som ett verkligt sago-par och vi kan sitta någonstans och bara prata i evigheter. Precis som alla de paren jag avundas. Men man vet ju inte vad som händer bakom stängda dörrar. Jag menar visst, jag kan inte hålla inne känslor och det vet alla som känner mig, är jag arg så skiter jag i vem som hör. Men våra riktiga bråk sker bakom stängda dörrar, där ingen ser på. Hade jag inte varit öppen och berättat om det så hade ingen vetat det, då hade de flesta trott att vi var perfekta.

Och alla dessa nykära par som inte kan släppa varandra ens för en sekund anser många vara irriterande, men jag tycker dom är gulliga. Jag är både avundsjuk och inte. Dom har det mysigt och i början bråkar man aldrig, det är bara gulli-gull jämt och ständigt. Men det är inte förän senare man känner varandra på riktigt. Början är en saga och man är kär i sin prins, när man sedan kommer längre in i förhållandet upptäcker man om man faktiskt älskar prinsen bakom den nykära ytan eller om man fått en kort crush på en groda. Det är därför många förhållanden spricker efter 2-4månader, när dom nykära känslorna tar slut.

"Det blir aldrig som dom två första månaderna" sägs det, och det stämmer fullständigt vilket jag tycker är ganska skönt. Dom första månaderna var jag osäker, litade inte på Felix och träffade nästan aldrig mina vänner. Nu träffar jag mina vänner hela tiden men hinner fortfarande med Felix. Jag spenderar varje natt brevid honom och han är min bästa vän, jag litar på honom till hundra procent och vet att han alltid kommer finnas där för mig. Självklart är jag alltid rädd att förlora honom, det är som dom säger i O.C; "När man inte har personen kan man ge allt för jaktens skull, men när man sedan har den man älskar är man skräckslagen. Då har man någonting att förlora."