Respekt eller rädsla?


2012-05-04 @ 14:22:21
Överallt hör man om folk som blivit misshandlade, människor som sparkat sönder både huvud och kropp på andra. Personer som egentligen bara varit på väg hem och hamnat på fel ställe vid fel tidpunkt. Jag vågar inte gå ensam på kvällar och nätter, såfort det börjar skymma försöker jag hålla både mig själv och mina nära inomhus i säkerhet. Utanför står det människor i mörkret, människor som helt oprovocerat hoppar på förbipasserande och slår till sista andetaget. Egentligen är det ju helt sjukt att man ska behöva vara rädd, att man ständigt ska behöva oroa sig.

varför slåss man egentligen? Mycket är väl på grund av att man har ett så pass litet ordförråd att man istället väljer att slåss, medan vissa personer är bara allmänt sjuka. Jag minns att jag under en period var vän med en person som var känd för alla anmälningar om misshandel denne dragit på sig. Han sa att han förlorar kontrollen över sig själv, att det liksom svartnar för ögonen för en sekund. När han sedan öppnade ögonen och insåg att han stod gränsle över en sönderslagen människa så tände han till ännu mer och blev arg både på sig själv och alla andra, och tog ut ilskan genom att slå ytterliggare några slag på den stackaren som låg hjälplös på marken. Han sa även att han ville ha respekt, att andra skulle respektera honom och inte "käfta".

När man vet att en person slåss mycket för ingenting, visst vill man ligga på plus hos denne men samtidigt inte umgås och dras in i samma skit? Man vill kunna hälsa och fråga hur läget är, men man vill inte träffa personen mer än så. Man är både rädd för att inte känna personen och för att känna den. Så när jag ser en sådan person omringas av vänner så kan jag inte låta bli att undra; Sitter dom där och skrattar åt dåliga skämt på grund av deras vänskap och respekt för varandra, eller följer dom ordspråket "ha dina vänner nära, men dina fiender närmare" och är egentligen livrädda för att själva bli slagna?

För visst har dom vänner, men deras s.k vänner hänger på alla dumma saker dom gör utan att säga ett ord. Säger "ledaren" sitt, så sitter dom där med svansen mellan benen på en sekund. Vännerna ser på när deras aaaaashäfiga kompis slår halvt ihjäl människor, vandaliserar saker och beter sig allmänt illa. Stunderna då personen sitter i häktet pratar vännerna om att dom vill ha ut denne igen, men jag kan lova att deras största känsla just då är frihet. Och jag säger bara det, hade någon utav mina vänner gjort något sådant hade jag blivit vansinnig och sagt upp vänskapen direkt. Jag tror att många skulle vilja lämna det kriminella gänget, men desto färre har modet att faktiskt göra det. Så visst måste ändå rädslan spela den största rollen i deras omskakade vänskap?






Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback