Jag minns när jag var liten och hur jobbigt allting var. Jag minns sovstunderna då jag aldrig tror att jag faktiskt sovit, jag låg alltid och skrattade eller pratade. Dom hade ju discolampor så jag skrattade halvt ihjäl mig åt alla mönster i taket och kunde inte få en tanke på att somna. Ligga stilla var ju inte heller så roligt såklart, så jag blev oftast utslängd ur sovrummet och fick hitta på annat.

 

Ni vet hur envisa barn kan vara? Tänk er tjugofem envisa barn, där hade ni mig. Ville jag ha någonting så såg jag alltid till att få det, jag kunde tjata hål i huvudet på vemsomhelst närsomhelst. En dag på dagis så ville jag och Jennie ha alla gummi-djuren för oss själva och vi ville leka ensamna, så vi låste in oss i ett rum och släppte inte in lärarna som förgäves bankade på dörren. Inte förän vi lekt färdigt, men då hade jag ju såklart redan glömt vad jag gjort för fel så när dom skällde på mig förstod jag inte varför.

 

Alltid var någonting mer intressant och aldrig ville jag göra som jag blev tillsagd. När vi blev tillsagda att alla var tvugna att gå ut så smög jag och Jennie in i våran koja och gömde oss, för inte fan skulle vi gå ut. Där inne somnade vi och sov tills alla kommit in igen haha.

 

Det värsta gick över när jag blev blyg, ungefär när jag började skolan. Då ville jag så gärna vara alla till lags och göra som jag blev tillsagd, även om det inte alltid gick så bra. Jag kunde inte koncentrera mig och tappade tråden såfort jag såg någonting mer intressant. Värre blev det när jag kom upp i tonåren, då blev jag tre år på nytt och var emot hela världen. Jag hade sönder saker i skolan, jag (och några andra) förstörde låsen innan varje lektion, vi smög upp på vinden och vi snodde saker. Jag skrek åt alla, jag kunde slå till vemsomhelst för absolut ingenting och ingen fick ta i mig, då blev jag totalt galen. Inte ens lärarna vågade ta i mig när jag var som argast, för dom visste inte vad jag skulle göra.

 

Nu tror ni säkert att jag är något litet psykfall, men så är det inte. Jag har lärt mig att hantera mig själv och mina överdrivna känslor idag och även om jag fortfarande får mina utbrott så är det inte alls på samma sätt. Jag medicinerar vilket hjälper väldigt mycket också, märker själv stor skillnad när jag tagit min medicin och inte. Men det jag vill komma till är att det är inte alltid så lätt att ha det här förhindret, speciellt inte som liten. När man så gärna vill vara duktig men inte kan, när man vill lyssna men det bara går inte för det är inte sådär roligt som dom som spelar fotboll utanför fönstret eller när man vill läsa den där boken men bara hinner läsa halva för koncentrationen inte finns till alls. 

 

Det finns både för- och nackdelar med att ha ADHD, för mycket bra finns det. Men även mycket negativt och det är som barn jobbigt att hantera. Tänk på det innan ni skriker "jävla ADHD-barn" efter någon.