Depression.


2012-09-26 @ 16:04:47
Ibland kommer dom där stunderna som inte får komma. Då luften runtom bildar ett tryck mot kroppen och det känns som man ska explodera. Då varje tår som glider nerför kinden svider som rakblad mot bar hud. Dom där stunderna då självskadebetéende verkar vara enda vägen till ett bättre mående och att ta sitt liv verkar som den enda vägen ut. 
 
I ett samhälle där depression är någonting skamligt och fult, hur ska vi våga tillåta oss själva att ta hjälp? Hur ska vi våga fråga om vägledning, när vi allihopa växer upp med tron om att ensam är stark? Hur ska vi våga gå igenom eld när vi är så förbannat rädda för att bränna oss?
Jag har ärr, mina armar är fyllda av dom och på sommaren skiner dom fram på brun hud. Jag har också ärr i huvudet efter alla slag jag gav mig själv som nioåring. Förr skämdes jag för jag visste ju hur folks blickar kunde se ut, rädslan i deras ögon. Ett skadat barn behöver hjälp, men ingen vill behöva vara den som ska hjälpa till. Alla är livrädda för att behöva ta hand om någon annan, rädda för att höra vad den går igenom, rädda för att den mår dåligt.
 
Någon som aldrig någonsin varit rädd för att hjälpa till är min mamma. Min fina, starka mamma. Så många gånger som du fått ta emot dom hårdaste smällarna, så många gånger som du letat efter mig på kvällar och nätter. Så många gånger du stått utanför min dörr och gråtit av panik, alla gånger du plåstrat om mina självförvållade sår. Ändå har du aldrig klagat, aldrig gnällt eller sagt att du önskar dig ett annat liv med en annan dotter utan dom problem jag har. Du har aldrig velat någonting annat än att hjälpa, få finnas där. För några år sen kunde jag inte säga annat än att jag hatade dig, jag mådde dåligt och visste inget annat sätt att leva på, så när du försökte få mig glad drabbades jag utav panik. Nu kommer jag aldrig påstå någonting annat än att jag älskar dig, du har alltid varit det bästa stödet, det är din axel som blivit blöt av tårar och det är du som hjälpt mig klara av allting. Jag kämpar för dig och för morfar, jag kämpar för eran skull. Du är guldvärd mamma, glöm aldrig det.
 
Idag symboliserar ärren min enorma styrka. Styrkan att ha haft så fruktansvärt många motgångar, men ändå lyckats hitta det som är värt att leva för. Styrkan att våga öppna ögonen och se någonting annat än depressionen. Styrkan att våga leva. 

Ibland faller jag tillbaka, för några veckor sen föll jag tillbaka fullständigt. Ångesten åt upp mig från insidan, tog över mig och styrde mina handlingar. Jag ringde till min absolut bästa vän och sa att jag var redo att ta farväl, att jag tänkte ta mitt liv. Jag var beredd att ta slut på mitt lidande en gång för alla. Vet ni varför jag fortfarande står här idag? Inte för att jag är svag, inte för att jag är feg, utan för att jag är så jävla stark. Efter alla gånger jag försökt ta mitt liv så står jag fortfarande här idag och vet ni vad? Jag är stolt över att jag lever.
 
Tänk på allt detta när ni mår dåligt, för efter regn kommer faktiskt solsken, på riktigt.






Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback