Ditt hår blev jättesnyggt, passar dig! Men nu är det så att jag har en fråga, hur tog dina föräldrar det när du fick dina diagnoser? Du har skrivit mkt om hur det varit/är för dig, men jag undrar hur det varit för dina föräldrar att leva med dig när du har dessa diagnoser? Hoppas inte du tar illa upp för menar inget dumt asså, kram!

Svar: Åh, tack så jättemycket, vad glad jag blir!

Den första diagnosen jag fick var ju ADHD och mina föräldrar tog det väldigt bra, vi visste ju alla att det var någonting som var annorlunda med mig så det kom inte direkt som en chock om man säger så. När jag gick igenom utredningen så var jag ju så himla rädd för att jag skulle ha det, jag ville inte vara "ett jävla adhd-barn" liksom, men mina föräldrar sa att dom älskade mig precis lika mycket med eller utan diagnos och var överhuvudtaget väldigt stöttande. Dom hade dock många frågor om ADHD och jag hade som tur var en väldigt bra psykolog/läkare som besvarade alla frågor och förklarade allting som var oklart. 
Nummer två och tre på listan var depression och panikångest, och visst var det hemskt för dom att veta att deras dotter mådde så dåligt, men inte heller dessa diagnoser kom som någon chock då dom var väl medvetna om mitt mående. Dom var nog mest glada att jag kunde få mediciner som skulle hjälpa mig. Tyvärr hjälpte ju dock inte dessa mediciner så mycket, utan den största hjälpen kom då psykologerna kom fram till att jag hade Bipolär Syndrom och jag fick den medicin jag äter nu. Samma sak gällde med den diagnosen, ingen chock men väldigt mycket stöttning.

Jag vet att mina föräldrar har haft ett rent helvete att leva med mig, speciellt min mamma då det är hos henne jag bor. För några år sedan kunde jag inte kontrollera mig alls utan blev väldigt, väldigt arg vilket oftast gick ut över min fina mamma. När jag sedan började må sämre och sämre så försvann jag ofta och ingen visste vart jag var, då ringde alltid mamma till pappa och dom båda letade förtvivlat efter mig. Vi har skrikit på varandra, vi har varit så jävla osams så många gånger, men jag kan aldrig säga att dom inte ställt upp för mig, för det har dom. Visst hade inte jag och pappa speciellt bra kontakt under en period, men när det väl gällde så var han där på en sekund. Alla möten jag haft med skolan, socialen, psykologer och läkare, dom har varit med på vartenda ett och aldrig gnällt. Ett tag turades dom om att ta ledigt från jobbet för att kunna vara hemma och ta hand om mig, för att dom inte vågade lämna mig ensam. Hände det någonting så släppte dom allting för min skull, vilket tid på dygnet det än var. Dom har verkligen hjälpt mig genom dessa svåra år och gjort mig starkare i mig själv.

Nu ska jag sluta skriva för jag tror att du fått svar på din fråga, men så är det iallafall. Många kramar!