För exakt ett och ett halvt år sedan tog jag ett väldigt dåligt beslut; jag skar sönder min kropp och försökte sedan ta mitt liv, hamnade på sjukhus. Jag minns att jag satt på mitt rum när jag bestämde mig för att göra det, inte en enda tår rann längs mina kinder. För varför skulle jag gråta? Jag skulle ju äntligen få flyga fritt. Jag smög ner och hämtade pillerburkarna och ett glas vatten, sprang sedan upp på mitt rum och satte mig på sängen. Jag hällde ut X antal tabletter i min hand och slängde in dom i munnen, svalde med lite vatten. Jag minns inte allt som hände sedan, kanske på grund av tabletterna eller kanske på grund av att det kan svartna för mig när jag mår riktigt dåligt, jag vet inte. Men jag minns när jag satt på sjukhussängen och började skaka, att det kändes som att allt var i slowmotion och jag minns den manliga sjuksköterskan. Han som frågade hur jag mådde, han som inte trodde på mitt "jag mår bra", han som la handen på min sönderskurna arm och sa "jag vet att du inte tror det nu, men det blir bättre, ge bara inte upp". Han som inte bara tittade på mig, utan faktiskt såg mig. Jag minns att mina vänner stormade in med tårarna forsandes ner för kinderna, att dom slängde sig i mina armar och mellan tårarna viskade dom "lämna oss inte, vi kan inte leva utan dig". 

 

Men jag tog inte bara ett dåligt beslut den kvällen, utan även ett bra. Jag bestämde mig för att sluta med mitt självskadebeteende, sluta göra mig själv illa, sluta ta ut smärtan på min kropp. Efter många år av ett djupt beroende så bestämde jag mig till slut för att lägga av. Jag lovade mig själv att aldrig mer använda självskadebeteende som flykt ifrån den inre smärtan, utan istället prata med någon och kanske en dag må bra. Jag kan stolt säga att jag hållit det löftet än så länge, så idag är det hela 1½ år sedan jag senaste gjorde mig själv illa. Tro mig, jag har velat göra mig illa, vissa stunder har jag inte kunnat tänka på annat. Men jag har låtit bli. Ni kanske tycker att det inte är någonting att vara stolt över, att det "bara är att sluta", men för mig har detta varit ett enormt steg i rätt riktning. Jag har även själv tagit kontakt med min psykolog och bett att få komma och prata, vilket är någonting jag aldrig gjort förut, så det är ännu ett steg. Jag är så jäkla stolt över mig själv, hoppas ni kan vara glada för min skull också. ♥