"Jag drunknar i mitt mörka inre och ingen kan rädda mig. Det stod ”game over” i pannan på mig redan vid födseln, dömd att misslyckas, dömd att bära runt på den eviga smärtan. Dömd att vara orkeslös, dömd till döden innan jag hunnit leva. Allt gör ont, hela kroppen värker som efter tusentals sparkar och slag. Jag vet att jag har många fina människor i min omgivning, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ensam, så jävla ensam. Det fanns en tid då jag faktiskt trodde allt skulle bli bättre, men ljuset i tunneln försvann och lämnade mig vilse i mörkret. Jag önskar att det fanns någonting någon kunde göra för att lyfta tyngden ur mitt bröst, men jag är rädd att den blivit en del av mig. Det finns många sätt att rädda en människa, men bara ett sätt att rädda den från sig själv. Den sista utvägen är ibland den enda."  - Skrivet av mig.

Så trött på att ha ont, trött på att kämpa, trött på att försöka hålla skenet uppe medan mitt inre trasas sönder i miljarder små bitar. Jag har rest mig efter varje fall, haltar mig fram genom detta helvete. Jag vill inte ge upp, får inte svika, kan inte sluta kämpa nu. Det gör bara så ont ibland.