VARNING Detta inlägg innehåller meningslöst babbel skrivet av en övertrött Isabelle och bör ej läsas utav personer som torkar sig bakifrån och fram(vem tUsAaAAan gör det? Sluta genast!) All makt åt Tengil, vår befriare.

Tjugotvå är en jävligt konstig ålder. Ni kan förneka det bäst ni vill, men vi vet alla att det är sanningen. Faktum är att alla åldrar mellan 21-30 är konstiga. De klämda åldrarna. Åldrarna då alla är antingen förvuxna tonåringar eller förtidspensionärer. Det finns ett litet mellanting, men ytterst få lyckas hamna där. Och om någon väl hamnar i det magnifika mellanrummet svämmar sociala medier över utav deras "fullkomligt i fas"-liv, och så sitter vi alla och smyghatar dem likt internettroll med tystnadsplikt. Vi är glada för deras skull, vi unnar dem allt gott, men avundsjukans gröna monster sitter och flåsar oss i nacken, det kan vi inte förneka.


Tjugotvå år. De flesta i denna ålder glömmer bort att de är vuxna. Jag glömmer ofta bort att jag är vuxen. Som när jag och Felix skulle boka resa till NYC och hotellet vi förälskat oss i hade 21-årsgräns på att boka rum. "Fyfan vad tråkigt, jag gillade verkligen det hotellet, varför måste man va 21 jäkla år för? Räcker det inte med 19?" suckade jag besviket. Felix skrattade åt mig och påminde mig om att jag faktiskt var 21 år. Oops, när tusan hände det? Eller som när jag är sjuk, då glömmer jag bort att jag är vuxen. Då vill jag direkt flytta hem till mamma och bli omhändertagen. Jävlar vad man borde tagit vara på det slappa livet som hemmaboende tonåring, muttrar jag alltid för mig själv när tempen visar 39°C och jag inte ätit mat på 2 dagar. Eller som nu i juletider då jag och Felix tänkte försöka roffa åt oss lite vuxenpoäng genom att skicka ut julkort. "God jul önskar Bella & Felix" med någon fin bild, tänkte han. Så tänkte inte jag. Istället satt jag och gråtskrattade med min sjukligt kväsiga röst medan jag klippte och klistrade på datan för att klippa ut våra och katternas huvud för att skapa egna graciösa julkort. Jag är fortfarande förvånad över att de är utskrivna, påskrivna och lagda i brevlådor, jag trodde inte att han skulle gå med på det. Det är alltid så trevligt att bli överraskad över att ens sambo också kan vara en fnissig 4-åring. Mina vänner glömmer nog också av sig lite ibland, att de är vuxna alltså. Typ som när jag var hos Caroline och jag använde ordet "kollega", och hon utbrister "sa du precis kollega? Gud vad vuxen du är!". Jag tittade på henne där hon satt och ammade sin 2 månader gamla son, och påminde henne skrattade om att det var hennes föräldraledighet diskussionen handlade om, så hennes vuxenpoäng ligger nog högre än mina. Faktiskt.


Men om vi ska gå tillbaka till "inget mellanting" igen då (vad är välplanerad, icke-spontant skriven text under vettig tid på dygnet? Vem fasen vet). Tänk tillbaka på alla konversationer ni haft detta år, vilken blandad jäkla kaos-kompott va? Det är liksom a l l t ; graviditeter och barn, boränta och lån, skratta åt kiss och bajs-skämt, välkommen på bröllop, i helgen låg hon med den, sova före 20:30 en lördag, funderar på att renovera, etc. De senaste 2 veckorna har jag yttrat dessa meningar:
"Vi har funderingar kring lånekostnader"
"Det är klart att man har barnlängtan, men jag vill känna mig stabil i ekonomi och livet innan, och min sambo likaså"
"Läckage är ett jävligt äckligt ord faktiskt, kanske det fulaste ordet som finns" (Följt utav 10 minuters övertrött skratt i telefon med Anna)
"Jag måste se över ekonomin lite"
"Du är en sån jävla stjärtapa ibland, vet du det?! En, en...ett arsle!!" (Där var jag mycket arg och då förvandlas jag ibland till en 6-årig sandlådegangster)

Det är som sagt en blandad jävla kaos-kompott, och visar hur skev denna ålder är. Jag kör snabba svängar mellan förtidspensionär och förvuxen tonåring, så snabba att jag knappt hinner med själv. Ibland vill jag verkligen få ett riktigt "jag är 15 år och ingen förstår mig hela världen är dumma i huvudet"-utbrott, två minuter senare sitter jag och beklagar mig över att Oldsberg blivit kickad ur Bingolotto och att söndagsbingot nu är förstört.

Jag var i affären för ett tag sedan, och där var även en grupp tonårstjejer (högstadieålder) som högt och tydligt pratade om sex. "AssÅÅÅ jag vet typ inte om jag typ borde ligga med han igen, de va ju najs men typ inte svinnajs assÅÅÅ, vad tycker ni?" frågade den ena tjejen och slängde med frisyren. De stod mitt i vägen och gjorde sig inget besvär att akta sig när folk försökte gå förbi. "Jävla ungar" tänkte jag buttert och genom en rysning gjorde sig den lilla åldersnoja jag har påmind. Jävla ungar??? Vad kommer näst; Hota med handväskan? Rullator? Muttra över att PÅ MIN TID var minsann allt bättre? 

 

Jag måste ändå, väldigt motvilligt, erkänna att jag blev lite nostalgisk till att vara 15 år och inte riktigt veta vem man är, för när man är 22...DÅ ÄR DET VÄRRE. Folk förväntar sig liksom att du ska ha en livsplan nu, du ska vara färdig, du ska vara stabil, du ska ha koll, du ska veta vad ammortering är, du ska ha "life all figured out". Men hur tusan ska man lista ut livet är man är fast i de klämda åren? Kan man inte få spola framåt, bara lite grann? Ta en tjuvkik på vad framtiden erbjuder? Se om man kommer bli klokare med åren eller bli en omvänd Benjamin Button (dvs en bebis i en gammal kropp), för ibland undrar jag om man blir det. (SÄTT PÅ ER ARMPUFFARNA FÖR HÄR KOMMER EN "SO DEEP I'M DROWNING" TANKE:) Ibland tror jag att hjärnan är som en fullpackad hårddisk som börjar bli uppäten utav virus, och till slut crashar man och behövar en ny, och så börjar man om igen. Vi är kroniskt vilse, för vi hinner inte bygga upp oss själva innan vi tvingas börja om igen.

 

Nej nu jävlar ska jag dricka vatten och sedan sova. Ni får ursäkta mitt förvirrande babbel, jag har en tendens att bete mig som en onykter pubertetsplutt när jag drabbas utav det nattligt oundvikliga stadiet kallat "övertrötthet". Sov gott mina vänner. Imorgon är det snart jul. Typ.