Hat. Olycka. Sorg. Svek. Våld. Det omringar oss dagligen; i samhället, i media, i filmer, i böcker, i minnen. Vi är så vana vid terrordåd, mord, våldtäkt, misshandel, gråt, skrik att när vi går genom staden så letar våra ögon efter just dessa saker. Vi är så vana vid att världen är mörk och ond att det är det enda vi förväntar oss utav den. Hör vi en hetsig diskussion vänder vi vårat huvud för att se hur mycket mörker som infiltrerat vår omgivning. Vi har hjärntvättat oss själva till att uppfatta det dåliga, präntat in i våra hjärnor att det onda övervunnit det goda.

Men det är inte sant. Är det något jag burit med mig från alla filmer jag såg som barn, så är det att det goda alltid övervinner det onda. Det kommer ingen kunna ta ifrån mig. Det kommer jag hålla fast vid till mitt sista andetag.

 

Jag var på stan för ett tag sedan, det var ingen bra dag och ångesten höll strypgrepp runt min själ. Jag var på bristningsgränsen. Världen var kolsvart i mina ögon. Men så såg jag något som gjorde mig alldeles varm, något som faktiskt vände hela den dagen för mig. Jag såg en gammal dam som kämpade sig fram med sin rullator på skakiga ben, flera gånger höll hon på att ramla omkull när benen ville vika sig och armstyrkan inte riktigt räckte till. Men hon föll inte en enda gång. För bredvid henne gick en farbror och höll i henne varje steg på vägen, såg till att hon inte åkte i backen. Dom satte sig på en bänk utanför H&M-butiken och när jag gick förbi hörde jag en liten del av deras konversation. Damen tittade på sin rullator, sedan på farbrorn och sa "tack för du hjälper att stötta upp mig, jag vill så gärna komma ut". Farbrorn log brett och såg på henne med sån värme, så sa han "du har stöttat upp mig hela livet, jag återgäldar bara tjänsten gumman". När jag hörde det blev jag på fullaste allvar tårögd, det var en sådan genuin kärlek.

Det gav mig flashbacks till alla gånger jag fått uppleva den ljusa sidan utav världen, alla gånger en total främling har värmt mitt hjärta och satt ett spår i mitt liv. Kvinnan som räddade mig när jag som förkrossad 15-åring var halvnaken i snön, joggaren som stannade för att ta min hand och fråga hur det var med mig när jag grät, den 89-åriga farbrorn som hjälpte mig att gå när jag hade infektion i balansnerven, den nyopererade mannen och hans fru som på en busshållsplats berättade om deras 50-åriga bröllopsdag och sprudlande kärlek, den gamla farbrorn utanför affären som kallade mig underbar och grät av glädje när jag hjälpt honom efter han ramlat och tappat sina varor, kvinnan på bussen som sa att vårat korta samtal gjorde hela hennes vecka för hon känt sig så ensam. Alla goda gärningar jag sett, upplevt eller hört om. All kärlek som finns omkring oss varje dag, men som vi är så förblindade av hat att vi ej ser. 

 

Ja, det händer fruktansvärda saker i världen vareviga dag, hela tiden. Varje dag begås nya brott, nya människor som får lida, nya liv som aldrig blir detsamma igen på grund utav hat. Alla dessa terrordåd som skapas utav hat i hoppet om att föda ännu mer hat, i försök att låta det onda vinna. Men efter varje terrordåd ställer människor upp, ofta främlingar, för att hjälpa de utsatta. Efter varje terrordåd riskerar människor sina liv i hopp om att rädda andras. Efter varje terrordåd samlas människor för att visa respekt och hedra de som förlorats. Efter varje ondsint dåd, samlas människor för att sprida godhet och kärlek. Och så länge godheten och kärleken lever, kan ondskan aldrig någonsin vinna.

Mörker har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas, det måste vi vara medvetna om. Men vi ska aldrig någonsin ge den makten att få oss glömma hur mycket ljus som finns.