När jag var yngre trodde jag att kärlek var att alltid vara lycklig, alltid tycka likadant, alltid göra som den andra ville, alltid ha roligt, dyra middagar och buketter av rosor.. ja, jag trodde med andra ord att kärlek var som i en romantisk komedi. Men verkligheten är inte sån, vi har inga manus att följa, och det finns inget säkert "happily ever after" -och det tycker jag är bra. Jag gillar trygghet, men jag älskar att inte veta vad som ska hända. Men vad är då kärlek?


Kärlek är att ha olika åsikter och låta dem skapa intressanta diskussioner, att vakna klockan 03:30 av hans snarkningar och hålla emot viljan att knuffa honom ur sängen, att dela med sig av sin mat trots att han sa att han inte var hungrig. 

Kärlek är att se om något är fel samma sekund han kliver innanför dörren, att prata framtidsdrömmar, att sätta sig i bilen och bara åka runt och prata om allt och ingenting. 

Kärlek är att prata med dialekter och skratta åt varandra, att hålla om honom när han inte mår bra, att fortfarande skratta åt hans skämt. 

Kärlek är att lyssna på hans problem, att försöka hålla fast honom när han ska gå för man vill vara nära jämt, att veta att "du är ju fan störd" med ett leende är detsamma som "fan vad jag tycker om dig". 

Kärlek är att ta hand om honom när han är sjuk, att aldrig somna osams, att tillåta sig vara svag i hans närhet. 

Kärlek är att kunna se hans brister och älska honom precis som han är, att prata om dagen och säga godnatt i telefon när man är ifrån varandra ett dygn, att ha skämt ingen annan förstår. 

Kärlek är att stämma in när han sjunger falskt, meningen "detta har jag inte sagt till någon, men.." , att varje vacker låt påminner om honom. 

Kärlek är att se på honom och se sin framtid, att tillsammans utvecklas som personer, att svälja stoltheten och erkänna när man har fel. 
Kärlek är att få höra "jag tar disken, sätt dig och ta det lugnt du", att överösa honom med så mycket komplimanger att han blir generad, att hacka löken smått för att han avskyr stora bitar.

Kärlek är en axel att gråta mot, en hand att hålla, ett leende att lysa upp mörkret med. 

Felix har gett mig många underbart fina saker under våra snart 7 år tillsammans; allt ifrån vackra blomkbuketter till att bjuda med mig på resor. Han är en generös och omtänksam person, och jag vet att han gör dessa saker endast för att göra mig glad, vilket säger mycket om hans personlighet. Men jag måste säga att de saker som gör mig absolut varmast i hjärtat är de gånger han bara verkligen funnits där;

Den gången för några år sedan när jag hade extrem urinvägsinfektion och inte vågade resa mig från toaletten alls, hade så ont att jag grät och inte kunde slappna av. Så han kom in i badrummet med täcke och kudde, och la sig på golvet för att jag skulle slippa vara själv.
Alla gånger han hållit om mig genom min ångest, och när jag sagt att jag inte orkar mer har han alltid svarat "älskling vi klarar detta, du och jag" för att försäkra mig om att jag aldrig är ensam.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont utav hostan, och jag sover just nu på soffan för att kunna sitta upp ordentligt, men jag kände mig så svag och kunde inte alls somna. Så han la sig på soffan utan varken täcke eller kudde, och höll min hand hela natten.
Jag kan räkna upp hur många saker som helst, men jag tror att ni förstår min poäng. Det är dessa tillfällen jag har känt mig så oerhört älskad, känt att jag verkligen har någon som finns där för mig. Det går inte sätta en prislapp på de sakerna, de är ovärdeliga och det är kärlek.