TW: Detta inlägg kan verka triggande för vissa med psykisk ohälsa och suicidrisk.

---

Den senaste månaden har jag, som ni vet, tvingats gå genom helvetet. Att ens s.k "bästa vän" och sambo ska gå bakom ryggen på en är aldrig något man förväntar sig, så det har varit en rejäl känslostorm för mig. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig mått så bra, vilket är extremt förvirrande och jag har svårt att hitta någon stadig punkt att stå på.

Jag grät konstant i 10 dagar, sedan kom ilskan och hatet, och det liksom tryckte undan ångesten lite. Men jag har hela tiden vetat att jag måste gråta, jag har inte gråtit färdigt och om jag inte släpper på trycket så kommer jag explodera. Jag försökte få mig själv att gråta i flera veckor; jag lyssnade på sorgsen musik, kollade "try not to cry"-videor, jag satte till och med igång Titanic -men fortfarande ingenting. Jag gjorde så att jag själv mådde riktigt illa (har illamående-fobi) i försök att framkalla tårar, men vad jag än gjorde så kunde jag inte gråta. Jag fick, vad läkarna tror, något fel på gallan vilket var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag mådde fruktansvärt, och jag kom på mig själv med att tänka "men varför gråter jag inte?". Jag började till och med undra om jag blivit känslokall, om det hade blivit för mycket så allt bara stängdes av. Jag, som alltid varit en känslosam människa och haft nära till tårar, kunde inte gråta.

Men igår kom explosionen jag väntat på, värre än jag trodde. Jag vaknade gråtandes, och kunde endast lugna mig kortare stunder innan jag bröt samman igen. Jag pratade med min läkare från psyk, vilket slutade med att jag grät och skrek "allt är så jävla svart nu, ingenting har någon mening, hur fan kan du säga åt mig att jag måste leva när jag inte vill? Jag är så jävla färdig!". Jag satt och kedjerökte för att försöka stilla ångesten. Jag ville inget annat än att dö, jag kunde verkligen inte se någon mening med att fortsätta kämpa. Jag stod i köket med en näve tabletter i handen och det enda jag kunde tänka var "finns det någon som ens skulle gråta på min begravning, eller blir dom bara lättade?". Jag hämtade mina färdigskrivna brev, fyllde ett glas vatten, satte mig på köksstolen. Jag var 100% redo, utan minsta tvekan, det var nog. Men så kom båda mina älskade katter. Den ena hoppade upp i knät, den andra på bordet, och de skrek högt för att få min uppmärksamhet. De bröt min besatthet en sekund, och en sekund var allt som krävdes för att jag skulle inse att det inte var värt det. De människorna är inte värda det. Det är sjukt att människor man gjort allt för, som man älskat av hela sitt hjärta och som tidigare varit anledningar till att kämpa, ska bli anledningen till att man vill ge upp.

På kvällen gick jag ut och gick i över 1 timme, jag var egentligen sjuk och inte särskilt pigg, men jag visste att jag var tvungen att göra mig av med min ångestfyllda energi annars skulle jag bli destruktiv igen. 


Saken är den att jag tänker på döden varje dag, det har jag gjort hela mitt liv. Jag har alltid haft en väldigt romantiserad syn på döden; att man får själsligt lugn, all smärta försvinner, man blir fri, och man får träffa dem man förlorat. Så för mig är döden något fint, vilket nog ökat min besatthet. Jag har en kronisk dödslängtan som jag lärt mig att leva med, och oftast kan jag hantera det. Det låter fruktansvärt och jag kan se hur många av er som skakar på huvudet och tyst säger "men herregud", men om sanningen ska fram så är det okej. Det är okej att vilja dö ibland, att undra hur det skulle kännas, längta efter friheten. Det är okej att inte vilja kämpa mer, att känna sig färdig, att vilja ge upp. Det är känslor, och det är okej, så länge man inte agerar på dem. Ja, självmord är extremt själviskt, och jag tycker aldrig man ska göra det, men samtidigt har jag tråkigt nog full förståelse för dem som gör det. Jag förstår, för jag står på samma avsats redo att ta steget, men jag väljer att stå kvar lite till. Jag vet inte hur många gånger jag satt upp en "deadline" för mitt eget liv; bestämt mig att är det inte bättre tills detta datum, då är jag klar. Men saken är den att känslor går upp och ner, och hur djupt ner det än går så kommer det alltid gå upp igen, förr eller senare. Så det är inte värt det.

Jag har mycket att leva för, många människor som bryr sig om mig, så många roliga stunder kvar att uppleva, platser att besöka, främlingar att skaka hand med. Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte vill missa allt.