Större delen utav mitt liv har jag tyckt illa om mig själv. Gråtit mig till sömns när självhatet ätit upp mig, krossat speglar när jag inte klarat av att se personen som stirrat tillbaka på mig, känt mig obekväm bland andra människor och tagit komplimanger som hån. Det är den jag alltid trott att jag varit. Men vad händer när man plötsligt känner sig helt okej i sig själv? Vad händer när självhatet blir utmanad utav självsäkherhet?


Som barn tittade jag alltid på mina vänner, såg allt det jag saknade och en del av mig föraktade dem för att de var så mycket finare och bättre. Jag pushade alltid mig själv, ville vara bäst för annars var jag automatiskt sämst. Men det gjorde också att alla de saker som jag älskade, blev till saker jag avskydde; saker jag gjorde under tvångsmässig tävlingsinstinkt. Detta höll i sig i många år, och även om sakerna förändrades så vad grundprincipen densamma; Jag var aldrig bra nog. 

Under mina tonår gav jag upp om att vara duktig i skolan, jag mådde alldeles för dåligt för att min kraft skulle räcka till, så istället fick jag en sjuklig fixering vid mitt utseende. Jag var tvungen att vara smal, men oavsett vågens siffror så såg jag aldrig någon skillnad, så jag svalt mig till den grad att min kropp började ge upp. Jag var alltid trött och nedstämd, min hjärna hängde inte riktigt med, mina ben orkade inte bära mig, och jag svimmade åtminstone ett par gånger i veckan. Samtidigt kände jag mig tvungen att vara med "där saker hände" så jag var aldrig hemma och vilade, utan var alltid ute med vänner. Jag fick inte missa någonting, så jag sov endast några timmar varannan natt ungefär. Men hur många små äventyr jag än hängde på, hur stor min kompiskrets än växte sig och hur många killar jag än fick uppmärksamhet ifrån så var jag ändå inte bra nog.


"Min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan"


Jag har varit i relationer halva mitt liv, dessa cirka 2,5 månader är det längsta jag varit "på egen hand" sedan jag var 12 år ung. Och det är väl fint att få älska och älskas, men man blir väldigt beroende utav andra människor. Jag har aldrig riktigt fått vara ett jag, utan bara ena halva utav ett vi, och det är inte hälsosamt i längden. I och med att jag var så pass ung när jag började ha relationer, så var jag ingen färdigutvecklad människa, utan utvecklades tillsammans med de andra, vilket i sin tur gjorde att hela min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan. Till följd utav detta så blev jag väldigt osäker i mig själv, och väldigt beroende utav dem; jag kunde inte sova utan dem, inte leva utan dem, och de var min stora trygghet. "Vad är det för fel med att ha en partner som trygghet?" tänker ni säkert, och det är absolut inget fel alls, men det är farligt när ens liv kretsar så mycket runt en annan människa att man långsamt raderar sig själv, man blir bara ett bihang och de är det viktigaste i ens liv. För de ska vara viktiga, de ska vara högt upp på prio-listan, men de ska inte vara nummer ett; Det ska du själv vara.

Den senaste tiden har jag bit för bit börjat pussla ihop mig själv, upptäckt bitar som jag inte trodde fanns, och i takt med detta har jag börjat bli mer bekväm i mig själv. Jag har alltid behövt mycket ensamtid, men nu njuter jag verkligen av att vara ifred. Jag sover bättre än någonsin när jag breder ut mig i min stora säng, jag dansar runt till hög musik när jag städar och skrattar i spegeln, jag lagar mat som jag själv gillar, jag fixar mitt hem såsom jag trivs. Jag går ut på krogen och dansar skrattande loss med vänner, jag har träffat så många nya härliga människor då jag nu är fullt bekväm i vilka grupper som helst, jag tar långa promenader med mina egna tankar och när jag börjar tvivla på mig själv så påminner jag mig om att jag fan är jäkligt bra. Jag har aldrig trivts såhär bra i mig själv förut, men kanske är det därför att jag aldrig riktigt haft chansen att vara mig själv? Kanske börjar jag bli starkare och gladare därför att jag funnit tryggheten i mig själv? Kanske spelar det ingen roll vad någon annan tycker och tänker, för jag tycker att jag är bra nog och det är allt som räknas?

Mitt liv kommer att gå upp och ner, det är jag väl medveten om. För några dagar sedan var jag redo att ta mitt liv, och idag känner jag mig rätt nöjd med tillvaron, och så kanske det alltid kommer vara. Men jag känner att för varje del av mig själv jag finner, så blir jag starkare och ångesten får inte samma övertag. Jag kanske tar mitt liv en dag, jag kanske blir överkörd imorgon, eller så kanske jag hamnar i tv som världens äldsta kvinna, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att när jag väl dör, så vill jag göra det med stolthet över vem jag är.


Några tankar på det?