kanske om jag hade vetat lite mer


2019-08-12 @ 11:50:02

Igår fann jag en liten dunboll i chock, mitt på vägen satt den. Jag satte den i min hand och gick tillbaka till stugan, så vi kunde sitta i lugn och ro. Den sov mest, men då och då kvittrade den till lite grann. Efter en stund klättrade den upp på mitt bröst och la sig, och så fort jag rörde mig pressade den sig närmare. I cirka 45 minuter satt jag med den på bröstet, strök den försiktigt över huvudet medan den sov. Sedan hörde jag små läten, och när jag såg på den låg den stilla i min hand; behöll ögonkontakten och andades lugnt. Sedan tog den ett djupt andetag och somnade in för gott.

 

Min första känsla var ångest, och den skar i min bröstkorg likt rakblad mot lungorna. Varför gjorde jag inte mer? Varför överlevde den inte? Kunde jag ha räddat den? Bar jag skuld eftersom jag inte räddade livet i min hand? Jag såg på den lilla dunbollen. Den var uppenbart skadad när jag fann den, troligtvis fått en smäll, och jag besitter inte kunskap nog att hjälpa den. "Du gav den trygghet sin sista stund i livet, den behövde inte dö ensam och rädd. Ibland räcker det" sa mamma till mig. Och visst var det sant. Vi gjorde en liten bädd utav gräs, bäddade ner den under blad, gjorde en liten trädgård utav blåbärsris runtom. "Sov gott lilla vän" viskade jag. Sedan åkte vi hem.

Jag önskar att jag hade fått se fågeln flyga iväg, istället för att dra mitt finger över dess lilla huvud medan den tog sitt sista andetag. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag insåg vad som var på väg att ske. Kanske, kanske hade den haft en större chans om jag bara hade vetat lite mer, om jag hade förstått vad som hänt och varför, haft kunskapen att se problemet och hjälpa till. Det är inte mitt fel att det skedde, men "tänk om" kommer alltid eka i mitt huvud.


Detta är varför jag anser det vara så oerhört viktigt att prata om psykisk ohälsa, öppet och ärligt. För att inga föräldrar, vänner, systrar och söner ska behöva leva med "tänk om"; för att ingen ska behöva säga farväl på grund utav okunskap. Vi måste våga tala högt och tydligt om våra problem, utan att bli nedvärderade eller satta i utanförskap. Vi måste se på varandra med öppenhet och omtanke, snarare än misstanke och rädsla. Lyssna och lära oss, även när vi inte alls förstår.
 
Det absolut farligaste med psykisk ohälsa, är tystnad. Någon som är tyst, som håller det inom sig, fastnar ofta i känslan att "ingen bryr sig". De flesta som mår dåligt VILL prata med någon, men de vågar inte, eller så vet de inte vem de ska vända sig till, eller så har de helt enkelt inte orken att be om hjälp. Så var den personen de kan vända sig till. Prata om annat än regnbågar och glitter; visa att det är okej att känna, att man får vara mänsklig. Ställ frågor och lyssna på svaren, visa att du bryr dig. Och ställ alltid den viktigaste frågan; Hur mår du?

Genom att öka kunskapen kring osynliga sjukdomar, kan vi minska dödligheten de faktiskt medför. Om vi lär oss att se tecken, förstå tankebanor, se andra perspektiv, hittar förståelse för grunden -tänk så många fler vi då kan fånga upp innan de slår i marken. Om alla människor har verktyg och kunskap för att hjälpa till, så blir det ju en jäkla massa fler lagade bilar. Eller hur?

Man kan inte rädda alla, och jag kunde inte rädda fågeln, hur gärna jag än ville. Däremot kan man finnas där och försöka ge trygghet när världen är sådär fruktansvärt otäck; ge kärlek utan att förvänta sig något tillbaka, bry sig utan någon egentlig anledning eller skyldighet. För även om man inte kan rädda alla, så kan man rädda någon. Och någon är bra mycket bättre än ingen alls.

 ♥






Kommentarer
Postat av: Angelica Wåhlin

Wow, vilket starkt inlägg!

Svar: Tack!♡

2019-08-12 @ 14:44:12
URL: http://angelicawahlin.se/



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback