Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm. 


Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.

Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."


Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan  l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet. 

2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.

Här hemma har jag för tillfället sjukstuga. Jag har åkt på influensa, igen, så jag har som vanligt både feber och bihåleinflammation –vilket innebär vila, Netflix, kaffe, värktabletter och korta promenader med Cera medan Youssef jobbar. Jag har alltid så jäkla jobbigt med andningen när jag blir sjuk, så en kort sväng runt kvarteret känns som ett maraton ungefär. Det är tur att jag skaffat mig en ansiktsroller som jag förvarar i frysen, så jag kan rolla ansiktet lite när inflamationen får ögonen att svullna igen –imorse kunde jag knappt se då de var så svullna. Det är himla trist att vara sjuk och inte kunna få något gjort, men inte mycket annat jag kan göra än acceptera läget och försöka vila.

Nu ska jag sätta på lite mer kaffe och krypa upp i soffan igen.

Vi försökte ta några söta julbilder på djuren häromdagen (förutom Russin som inte alls ville vara med, haha). Cera klädde vi i en liten tomtekrage och tänkte att hon skulle se så söt ut, istället ser hon ut som en gulligare version av Pennywise hahaha! Men fortfarande söt, såklart. Mollie, vår lilla bulldozer, slet ner och sönder hela alltet haha, men jag hann få två bilder på henne iallafall.

Hoppas ni alla haft en fin jul!♥

Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.


Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.

Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.

Godmorgon! Igår ägnade vi dagen åt att baka saffransbullar. Bullar är inte min starka sida så de är inte särskilt vackra, men jäkligt goda blev dom iallafall –och det är ju faktiskt huvudsaken.




Såfort jag sätter mig ned i soffan vill såklart Mollie sova i knät, gullfia♥