Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm. 


Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.

Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."


Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan  l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet. 

2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.

Här hemma har jag för tillfället sjukstuga. Jag har åkt på influensa, igen, så jag har som vanligt både feber och bihåleinflammation –vilket innebär vila, Netflix, kaffe, värktabletter och korta promenader med Cera medan Youssef jobbar. Jag har alltid så jäkla jobbigt med andningen när jag blir sjuk, så en kort sväng runt kvarteret känns som ett maraton ungefär. Det är tur att jag skaffat mig en ansiktsroller som jag förvarar i frysen, så jag kan rolla ansiktet lite när inflamationen får ögonen att svullna igen –imorse kunde jag knappt se då de var så svullna. Det är himla trist att vara sjuk och inte kunna få något gjort, men inte mycket annat jag kan göra än acceptera läget och försöka vila.

Nu ska jag sätta på lite mer kaffe och krypa upp i soffan igen.

Vi försökte ta några söta julbilder på djuren häromdagen (förutom Russin som inte alls ville vara med, haha). Cera klädde vi i en liten tomtekrage och tänkte att hon skulle se så söt ut, istället ser hon ut som en gulligare version av Pennywise hahaha! Men fortfarande söt, såklart. Mollie, vår lilla bulldozer, slet ner och sönder hela alltet haha, men jag hann få två bilder på henne iallafall.

Hoppas ni alla haft en fin jul!♥

Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.


Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.

Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.

Godmorgon! Igår ägnade vi dagen åt att baka saffransbullar. Bullar är inte min starka sida så de är inte särskilt vackra, men jäkligt goda blev dom iallafall –och det är ju faktiskt huvudsaken.




Såfort jag sätter mig ned i soffan vill såklart Mollie sova i knät, gullfia♥

Godmorgon! Igår gick jag upp tidigt för att dricka kaffe och göra mig i ordning i lugn och ro. Har två nya dokumentäreserier jag blivit besatt utav, så det är så mysigt att krypa upp i soffan med kaffe och slökolla tills man vaknat till –kollade faktiskt klart den ena haha.

Igår hade jag en superhärlig dag med fina vänner; Kaffe, middag, skratt, prat och dekorering utav pepparkakshus. Verkligen så en dag ska vara i mitten utav december!

Vi gav oss ut på en liten skogspromenad i kylan, så Cera kunde få springa lite. Hon är inte glad i det faktum att det är både blött och kallt, men vi lyckades till slut tagga igång henne och hon var så nöjd. När vi kom hem var det dags för veckans spadag; Kloklipp och dusch. Cera har ganska långa pulpor och vi kan därför inte klippa dem så korta som man hade önskat, därför klipper vi varje vecka. Duschar henne gör vi delvis då hon såklart blir lite lerig och dan ibland, men främst då jag upptäckt att det verkligen underlättar min allergi om hon duschas varje vecka.

Nu ligger hon i bädden och snarkar, Youssef vilar, katterna sover och jag dricker kaffe. En trött familj här hemma, med andra ord.

Här kommer en hel drös med bilder från promenaden, min lilla skruttfis

Godmorgon! Jag gick motvilligt upp för någon timme sedan –motvilligt då en granne tyckte det var legit att väsnas till halv ett inatt och jag, som tog sömnmedicin kl 20, hölls vaken och kämpade för att inte flippa ur fullständigt då sömnmedicinen har en tendens att göra mig aningen...vansinnig? Ursinnig? Mordlysten? Märks dessutom på mitt glukos då det alltid stiger och håller sig högt under natten när jag blivit arg och inte fått sova. Usch vad jag saknar att bara bo med barnfamiljer och pensionärer i huset. Hursomhelst så lyckades jag inte somna förrän runt halv tre (tar mig generellt omrking 2 timmar att komma ner i varv och somna, med eller utan medicin) så när larmet ringde vid kl 06 var jag inte speciellt taggad på att kravla mig ur sängen faktiskt.

Men nu sitter jag här med min 4in1-kopp kaffe och rullar i håret som en riktig liten tant, passande ärligt talat. Och om en stund kommer Natta och lämnar Hailey här, och det är något jag vet kommer vända mitt humör direkt; Lite bus och mys med minstingen♥

På tal om något helt annat så gjorde jag i ordning naglar igen häromdagen, och igår hittade jag äntligen det perfekt djupröda nagellacket. Älskar det! Och nej, jag är snart trettio år och har fortfarande inte lärt mig måla naglarna som en vuxen människa, så jag ska ta en tops och ta bort allt som är utanför, jag orkade bara inte det igårkväll haha!

Näe, nu går jag och sätter på några koppar till, här behövs mental HLR och vad är då bättre än koffein med mer koffein?

Önskar er en trevlig måndag!

Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med. 
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.

Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.