vemodigt vacker nostalgi
Häromdagen gick jag och pappa förbi vår gamla stuga, den vi spenderat så mycket tid i innan den såldes vidare. Stugan som idag ligger gömd bland snåriga buskar, sly och nu uppvuxna träd. Det är nästintill omöjligt att hitta dit om man inte vet vart man ska, eller går vilse och råkar hamna där. Det känns så väldigt vemodigt att se denna plats stå undangömd och bortglömd, när vi har så många underbara minnen därifrån. När jag var barn låg stugan och dess trädgård mitt i en kohage, så korna gick alltid runt gården och betade. De kom ofta upp till staketet, kor är ju trots allt naturligt nyfikna djur. Ibland gick de rakt igenom staketet och käkade upp murbruket. Pappa hade iallafall alltid någonting att styra med, så det gjorde honom inte så mycket, han kunde sällan sitta still ändå. En gång, jag vet inte om jag var född ännu, hade de trampat in och bajsat i sandlådan; Det finns en gammal video på min syster med bekymmersrynkan i pannan, som berättar för kameran att korna har bajsat i sandlådan. Det finns många foton och videor härifrån och varenda en speglar idyllen. Jag minns att jag plockade grässtrån och rödklöver, så som mamma, dottern till en bonde, lärt mig att kor tycker om. Så räckte jag hela min lilla arm genom staketet för att mata dem. Jag älskade att ha korna sådär nära. Kanske är det just därför jag än idag får lyckorus närhelst jag ser kor, och finner lukten utav dem lugnande –det finns en naturligt inbyggd nostalgisk trygghet i närheten till dem. Min morfar var ju, som sagt, dessutom bonde av den gamla sorten. Ett par djur av varje sort, som strövade omkring på en underbar gård på landet. Och min morfar älskade alla sina djur. De var inte nummer eller ting, de var individer; Varelser han höll när de föddes och sörjde när de dog. Han värnade om dem. Och han lärde min mamma att göra detsamma. Båda mina föräldrar är enorma djurvänner (alla mina fyra föräldrar till och med, när vi räknar in mina styvföräldrar). De har alla enorma hjärtan, fyllda med empati, vänlighet och kärlek. Så i min familj går det därför inte bara i arv, utan vi uppfostras till att älska, respektera och värna om alla varelser. Kärlek kan ju trots allt vara medfött eller inlärt, eller både och. Nog tyckte våra föräldrar att det gick lite överstyr när vi ville ta in kopparödlor, spindlar och gråsuggor som husdjur för att "de behövde ett hem", men de skällde aldrig på oss för det; De visste att vi gjorde det av kärlek. Precis som de lärt oss. Så visst känns det ändå naturligt att kor gör mig lycklig, när de är en undermedveten påminnelse om den idyll min familj skapade. Idag går inga kor runtom stugan. Staketet har raserat på sina ställen och betesmarken är nu igenvuxen i en knepig terräng av högt gräs, sly, taggbuskar och träd i varierande storlek. Det är ingen som råmar där ute, eller nyfiket kliver fram för att få se vem som kommer. Den lilla, lilla vägen där vi körde in bilen för att parkera är omöjlig att identifiera utifrån, om man inte vet innan lär man aldrig hitta den, den är gömd bakom tjocka lager träd och buskar; Skogen har slukat den hel. Men vet man var man ska kan man pressa sig genom och ändå hitta vägen. Den finns där bakom. Bortglömd. Det lilla garaget innan bron finns inte kvar alls; Kvar i leran ligger endast en presenning och en hög med takpannor. Bron har sjunkit lite, men står ännu, trots att inget vatten längre rinner under den. Vattendraget har torkat ur och lämnat geggig lera i dess plats. Skogen lever inte riktigt på samma vis som den gjorde förr. Ingen finns ju riktigt där för att vårda den. När man från bron ser upp mot stugan möts man av den en gång idylliskt vita trägrinden nu trött hängandes framför trädgården. Dass och förråd blir alltmer en del utav skogen; Murbruket har grävs ur av djur som hunnit flytta in och flytta ut, kanske i generationer. De trasiga fönstrena är halvfyllda med torkade löv och delar utav bygget lutar sig mot ingenting likt en trött gammal vän som inte längre orkar hålla huvudet högt. Överallt syns fågelbon som raserat och övergetts. Inte ens getingarna bor kvar i de övergivna pappersbollarna som pryder takfot och fönsterkarm. Gräset är på sina håll vänt uppochned; Gjort till lera och däri spår utav klövar och trynen. I övrigt är det svårt att se några meter framför sig. Men vi vet ju var allt en gång stod. Vi ser det ännu, om än annorlunda än då. Gungställningen som pappa svetsade och byggde, den vi en gång fyllde med pirrande magar och barnsligt fnitter, står nu inlindad i grenar nära det främre staketet. Stegen han svetsade står ännu lutad mot takfoten, fastän mer insjunken är förut. Takfoten orkar inte riktigt hålla emot längre. Platsen där vi fikade och gungade i hammocken är svår att urskilja. Ingenting är kvar. Krukan har nu blivit ett med stenen; Inbäddad i mossa står den kvar. Det som en gång växte däri har för länge sedan ruttnat bort, istället fylls krukan nu med frön som blåst ned och hunnit växa upp. Skogen äger den nu. Sidotrappan går knappt urskilja, den har täckts i löv och gräs och mossa, om och om igen. Entŕetrappan är ett sorgligt ras, som ett bevis på att ingen besökt stugan på många år. Ett bevis på att stugan som en gång fylldes med skratt och lek, idag står helt ensam. Någon gång besöktes den för sista gången, utan att veta om det. Någon har tänt spisen en sista gång, gått lätt böjd upp för innertrappan, sovit med fladdermöss och ugglor utanför fönstret. Någon har hängt gardinerna, borstat av stentrappan, druckit sitt kaffe i morgonsolen. Och någon har gått ut, låst dörren bakom sig och aldrig igen kommit tillbaka. Ivrigt väntande har stugan stått kvar, år efter år. Medan skogen smugit sig närmare har stugan stått kvar på samma plats. Och när skogen försökt överta den har stugan förgäves kämpat emot. Men ingen kom någonsin tillbaka. Det har blivit höst, vinter, vår och sommar. Löven har fallit, fryst, knoppat och blommat. Ett år, två år, tio år. Men ingen kom tillbaka. Till slut orkade den inte längre hålla emot. I sin ensamhet, övergiven och bortglömd, lät den skogen vinna. Långsamt sjönk den in i växtligheten och tillät sig att bitvis ätas upp. Den som en gång sprudlade utav kärlek, får nu ingen kärlek alls. Från ovansidan syns den inte på ens några meters avstånd. År efter år slukas den alltmer. Försvinner. Och med den gör så alla bevis på idyllen den en gång var. Vi går försiktigt runtom stugan, sätter upp armarna för ansiktet för att skydda ögonen från de täta grenarna. Vi pratar om min barndom här; Kantarellmackor, kossor, fikapauser, motorcykeln pappa körde oss på in till affären för att över disken handla lite glass och mjölk och ägg. Vi pratar nostalgiskt och hedrande, men med en klar underton av sorg. Som vi båda älskat denna stuga, som nu är mer ett bevis på hur många år som passerat sedan vi fick äran att älska den. Jag tittar på pappa och han tittar på stugan. Han ler lite halvt och jag gör detsamma. Jag tänker att vilken tur jag har som får bära dessa fantastiska minnen, som vet precis hur denna stugan en gång fick leva på riktigt. Jag tittar på pappa och tänker att vilken tur jag har som får fortsätta skapa nya minnen, med pappa och med resterande familj; Att jag som trettioåring får klampa runt i skogar med pappa och prata om åren som varit och allt som kanske kommer sen. Det är ingenting jag tar för givet, nej jag andas in dessa stunder och låter dem fästa sig i själen så jag trettio år från nu kan minnas precis hur de kändes. Kanske är det vad stugan symboliserar; Inte åren som gått, men vad vi fyllt åren med. Vad vi älskat och älskar, vad vi värnar om; Vad som fyller åren med liv. Nog är det vemodigt att tänka att ingen familj någonsin igen ska få älska denna stuga så som vi fått älska den, inga barn ska få fnittra i trädgården och inga kor ska smaska i sig murbruket. Men på något vis är det ändå okej. Stugan har inte bara blivit bortglömd, den har under sitt liv fått vara en milstolpe och glädjekälla. Vi tittar på den några minuter till. Sedan går vi bort från stugan, ut genom grinden, ned för backen, över bron, längs lilla lilla vägen, genom snåret, ut på grusvägen och bort till bilen. Kanske för sista gången, kanske inte. Oavsett så är jag fylld med tacksamhet över vad jag fått ha här; En barndom. Och jag menar inte bara få vara barn, utan uppleva en barndom fylld med kärlek, nyfikenhet, skratt och trygghet. En idyll. Ingen annan kanske ser den ihopsjunkna stugan så, men jag gör. Jag kommer alltid se den just precis så.
Äntligen fått pump!
Jag har ju haft alltmer problem med min diabetes. När den först bröt ut, för cirka 1,5 år sedan, var det ganska lugnt och jag krävde väldigt lite insulin då jag hade kvar egen produktion. Jag hade dessutom genomgått 1,5 år utav konstanta graviditeter och svåra missfall, där jag varit mer sängliggande än stående och träffat läkare mer än familj och vänner, så min ribba för lidande var rätt hög. Jag var mitt i ännu ett missfall och skulle ta de årliga blodprover som min läkare på psykiatrin beställer, och det upptäcktes då att mina glukosvärden var helt åt helvete, bokstavligen. Jag hade ett långtidssocker på 82 mmol/mol och ett glukos på 27 mmol/L -fastande. Samma prover togs kontinuerligt under alla graviditeter och missfall, och var ibland lätt förhöjda (6,8 istället för 6, t.ex.) men aldrig något att direkt oroa sig över.
Vården trodde till en början att jag hade typ 2, troligen graviditetsdiabetes. Jag krävde som sagt väldigt lite insulin och mådde väl inte direkt dåligt (som jag sa, hög ribba). Men det gick snabbt nedåt och jag krävde mer och mer insulin. Jag försökte hålla det i schack med god kosthållning och motion, men det blev bara värre. Mitt glukos började skifta väldigt mycket. Det togs nya prover lite mer än en månad senare, som visade på normalt C-Peptid och kraftigt förhöjda GAD-antikroppar. Jag skickades då över från vårdcentralen till medicinmottagningen. Där upptäcktes det även att sköldkörteln var i totalt uppror, vilket (för mig) var betydligt värre då sköldkörtelproblemen fick mig att må extremt dåligt både fysiskt, psykiskt och kognitivt och jag tvingades avbryta mina studier då jag bokstavligen gick från A rakt igenom kursen, till att inte förstå mina egna inlämningar. I samma veva förlorade jag dessutom flera närstående och hade svårt att smälta...allt. Kombinationen var väldigt tuff och jag gick bara på survival mode. Hursomhelst.
Diabetesen har sedan skiftat upp och ned som en bergochdalbana. När pollen började komma mer och mer, runt mars, fick jag alltmer problem att kontrollera mitt glukos. Jag tog insulin och ingenting hände på flera timmar, sedan störtdök det plötsligt och jag blev otäckt låg (som lägst angav mätaren "low" istället för ett värde, då är det illa). Så höll det på. Jag har inte vågat ge mig ut ensam på t.ex. långpromenader i rädsla att det ska störtdyka och jag inte ska hinna känna av. Nattetid har värdet skenat uppåt och trots att jag gått upp och tagit insulin har jag vaknat med ett fastevärde på 15-22 (!!). Det innebär att jag haft ketoner, vilket jag inte riktigt förstod först, och vaknat med huvudvärk, illamående, slö i både kropp och hjärna, extrem törst och dimsyn. Det har känts som precis innan en influensa bryter ut rejält, nästan dagligen. Jag har ju, såklart, därmed inte heller fått sova, så trots insomningsmedicin har jag inte varit utvilad alls. Stressen av detta har sedan förvärrat glukoset. Det har varit...fruktansvärt, ärligt talat. Jag tror inte riktigt folk förstår hur dåligt jag faktiskt mått (hur ska de veta, liksom?). Att må såhär och samtidigt ha Bipolär är dessutom en livsfarlig kombination. Min psykolog frågade mig i början av sommaren om vi kommer ses efter semestern, han vet så väl hur min dödslängtan värker. Jag svarade "jag tänker inte lova någonting, för du vet att jag aldrig ger löften jag inte vet att jag kan hålla, men jag ska göra mitt bästa". Imorgon har vi möte igen och jag har överlevt sommaren. Jag vet faktiskt inte hur jag stått ut. Jag har nog bara förträngt så mycket jag kunnat och försökt leva sekund för sekund.
Men! Igår var jag äntligen på pumpstart och fick insulinpump. Min sköterska sa att det var roligt att jag var så otroligt positivt inställd till att få pump (jag var lycklig när hon först sa att jag skulle få den), då många snarare känner tvärtom. Men jag har levt i ett helvete och känner att pumpen är en chans att få tillbaka mitt liv. Få sova? Inte känna mig sjuk hela tiden? Våga ge mig ut och t.ex. springa/träna ensam? Kanske få min hjärna tillbaka och kunna tänka klart? Få en chans att kunna återuppta studier? Få LEVA? Att ha en liten slang och dosa på magen är fan i mig ingenting i jämförelse. Innan jag fick diabetes hade jag verkligen ingen aning om hur svårt och komplicerat det är att leva med. Jag visste att det inte direkt var roligt, men jag hade verkligen ingen aning.
Inatt har jag sovit min första hela natt på... många månader. Jag vaknade strax efter 06 imorse och kände mig utvilad. Kollade på telefonen och såg skärmen utan att det var som gegga i synen. Satte mig upp och huvudet pulserade inte. Satte på kaffe och kände inte att jag höll på att kräkas. Gick ut och matade fåglarna och kände mig BRA. Normal. Som man ska. Jag fattar ju att det kanske inte kommer vara perfekt alla dagar, det är en förjävlig sjukdom, men idag känner jag en sådan enorm tacksamhet för att vakna helt och hållet normal. Det lär jag aldrig ta för givet igen.
Vården trodde till en början att jag hade typ 2, troligen graviditetsdiabetes. Jag krävde som sagt väldigt lite insulin och mådde väl inte direkt dåligt (som jag sa, hög ribba). Men det gick snabbt nedåt och jag krävde mer och mer insulin. Jag försökte hålla det i schack med god kosthållning och motion, men det blev bara värre. Mitt glukos började skifta väldigt mycket. Det togs nya prover lite mer än en månad senare, som visade på normalt C-Peptid och kraftigt förhöjda GAD-antikroppar. Jag skickades då över från vårdcentralen till medicinmottagningen. Där upptäcktes det även att sköldkörteln var i totalt uppror, vilket (för mig) var betydligt värre då sköldkörtelproblemen fick mig att må extremt dåligt både fysiskt, psykiskt och kognitivt och jag tvingades avbryta mina studier då jag bokstavligen gick från A rakt igenom kursen, till att inte förstå mina egna inlämningar. I samma veva förlorade jag dessutom flera närstående och hade svårt att smälta...allt. Kombinationen var väldigt tuff och jag gick bara på survival mode. Hursomhelst.
Diabetesen har sedan skiftat upp och ned som en bergochdalbana. När pollen började komma mer och mer, runt mars, fick jag alltmer problem att kontrollera mitt glukos. Jag tog insulin och ingenting hände på flera timmar, sedan störtdök det plötsligt och jag blev otäckt låg (som lägst angav mätaren "low" istället för ett värde, då är det illa). Så höll det på. Jag har inte vågat ge mig ut ensam på t.ex. långpromenader i rädsla att det ska störtdyka och jag inte ska hinna känna av. Nattetid har värdet skenat uppåt och trots att jag gått upp och tagit insulin har jag vaknat med ett fastevärde på 15-22 (!!). Det innebär att jag haft ketoner, vilket jag inte riktigt förstod först, och vaknat med huvudvärk, illamående, slö i både kropp och hjärna, extrem törst och dimsyn. Det har känts som precis innan en influensa bryter ut rejält, nästan dagligen. Jag har ju, såklart, därmed inte heller fått sova, så trots insomningsmedicin har jag inte varit utvilad alls. Stressen av detta har sedan förvärrat glukoset. Det har varit...fruktansvärt, ärligt talat. Jag tror inte riktigt folk förstår hur dåligt jag faktiskt mått (hur ska de veta, liksom?). Att må såhär och samtidigt ha Bipolär är dessutom en livsfarlig kombination. Min psykolog frågade mig i början av sommaren om vi kommer ses efter semestern, han vet så väl hur min dödslängtan värker. Jag svarade "jag tänker inte lova någonting, för du vet att jag aldrig ger löften jag inte vet att jag kan hålla, men jag ska göra mitt bästa". Imorgon har vi möte igen och jag har överlevt sommaren. Jag vet faktiskt inte hur jag stått ut. Jag har nog bara förträngt så mycket jag kunnat och försökt leva sekund för sekund.
Men! Igår var jag äntligen på pumpstart och fick insulinpump. Min sköterska sa att det var roligt att jag var så otroligt positivt inställd till att få pump (jag var lycklig när hon först sa att jag skulle få den), då många snarare känner tvärtom. Men jag har levt i ett helvete och känner att pumpen är en chans att få tillbaka mitt liv. Få sova? Inte känna mig sjuk hela tiden? Våga ge mig ut och t.ex. springa/träna ensam? Kanske få min hjärna tillbaka och kunna tänka klart? Få en chans att kunna återuppta studier? Få LEVA? Att ha en liten slang och dosa på magen är fan i mig ingenting i jämförelse. Innan jag fick diabetes hade jag verkligen ingen aning om hur svårt och komplicerat det är att leva med. Jag visste att det inte direkt var roligt, men jag hade verkligen ingen aning.
Inatt har jag sovit min första hela natt på... många månader. Jag vaknade strax efter 06 imorse och kände mig utvilad. Kollade på telefonen och såg skärmen utan att det var som gegga i synen. Satte mig upp och huvudet pulserade inte. Satte på kaffe och kände inte att jag höll på att kräkas. Gick ut och matade fåglarna och kände mig BRA. Normal. Som man ska. Jag fattar ju att det kanske inte kommer vara perfekt alla dagar, det är en förjävlig sjukdom, men idag känner jag en sådan enorm tacksamhet för att vakna helt och hållet normal. Det lär jag aldrig ta för givet igen.
I eftermiddag har jag ännu ett vårdbesök. Fram tills dess ska jag koppla av och fortsätta gå igenom bröllopsbilder (denna gång med normal syn, äntligen!!), mysa i stugan med Youssef och Cera. Efteråt ska jag hem och vila, beroende på hur jag mår efter besöket. Just precis nu ska jag fylla upp ännu en kaffekopp och mata mina kära änder som står utanför och väntar ivrigt på lite frön, haha.
Önskar er alla en fin dag!
fåglar genom kameran
GÄRDSMYG. Jag tror iallafall att detta är en liten Gärdsmyg? Rätta mig gärna om jag har fel! Var snabb som tusan med kameran och tur var väl det; Jag använde snabb serietagning vilket betyder att i bra ljus, som här, tar kameran en bildserie med mindre än en sekunds mellanrum. Andra bilden är alltså tagen en knapp sekund senare. Men lite häftigt att den har en stor spindel i munnen, eller hur?
SÄDESÄRLA. De är så härligt lekfulla när de flyger omkring tillsammans, har ni sett dem så vet ni precis vad jag menar. Här står den på berget och letar frön som blåst runt.
STÖRRE HACKSPETT. Dessa älskar jag färgerna på, så otroligt vackra och utstickande mellan de gröna löven.
HÄGER. Hägrar är så stora och häftiga, men jag ska erkänna att jag är lite smårädd för dem; Jag blev attackerad av en häger för många år sen nu (jag klättrade upp för ett berg och råkade klättra rakt in i stackarn, jag vet inte vem som blev mest rädd haha). Men coola är de!
RÖDHAKE. Tror jag? Är inte jätteduktig på småfåglarna ärligt talat. Men så otroligt söt!
De senaste dagarna har jag spenderat ensam i stugan. Det är verkligen läkande. Spelar ingen roll att det varit storm av och till, det ger mig bara höstkänslor så jag slappnar av ännu mer. Jag behövde verkligen tid ensam. De som känner mig vet att jag alltid har alla notiser avstängda (förutom sms och samtal) då jag lärt mig att notiser stressar mig något fruktansvärt. Jag kommer ihåg att kolla dm's och liknande högst en gång i månaden, oftast varannan-var tredje, om ens. Men det är så otroligt skönt att inte känna något tvång att hålla koll på varenda meddelande, det var förr något som bokstavligen drev mig till vansinne; Stressen fick mig att gå i bitar gång på gång. Vården var på mig konstant om att stänga av allt. Och med åren har jag lärt mig att min egen hälsa måste komma först, annars dör jag. Bokstavligen. Mina närstående vet att är det något akut skickar de ett sms och talar om att det är just akut, och annars svarar jag när energin räcker till mer än ta mig genom dagen. För någon annan kanske det "bara är att svara på ett meddelande", men när energin är så extremt begränsad så innebär det att jag måste välja bort något annat. Jag har inga extrabatterier. Min största fokus är just nu att överleva, hålla ut till nästa positiva sak och hoppas att det ska bära mig en stund till. Ibland känns det som om det dåliga samvetet ska äta upp mig, men så påminner jag mig själv om att allt annat kan vänta; Inte min hälsa. Speciellt sen diabetesen. För så fort jag blir stressad, sover dåligt eller har ångest så skenar glukoset hejvilt och jag mår fruktansvärt. Inatt, t.ex., så låg mitt värde bra. Jag gick upp för att kissa och såg en spindel, vilket är min stora fobi. Direkt började glukoset skena. Jag tog insulin och det lugnade sig lite, sedan skenade det igen. Jag har varit vaken sedan kl 06 och tagit insulindos på insulindos, men i.o.m att jag sovit dåligt är kroppen i stress och det innebär att jag behöver 3-4 gånger mer insulin än vanligt. Tar jag för mycket störtdyker det och jag blir dålig för det. Så lite krävs för att jag ska spendera en dag med illamående, huvudvärk, dimsyn, sjukdomskänslor, darrningar och humörsvängningar -i bästa fall. Så jag måste stanna upp, vara i min egen bubbla och komma ihåg att det inte bara är okej att prioritera mig själv, det är tvunget. Jag har hela livet sagt att stress och ångest kommer bli min död och sätter jag inte mig själv först så lär det bli så. Så allt annat kan vänta.
Idag känner jag mig dock mer positiv, fastän trött och seg, såklart. Tessan & Adam är här vilket sekund som helst så ska vi ta en fika och umgås lite!
fågelvän, guacamole och låtskrivande
EN LITEN FÅGELVÄN
En liten fågel flög in i rutan. Jag sprang ut och såg den sitta snurrig och förvirrad i gräset. Då vi har en del katter som stryker omkring här ute tog jag försiktigt upp den så den fick vila i säkerhet. Jag trodde först att den skulle dö då den verkade vara i väldigt dåligt skick. Men jag satt med den i famnen en stund, pratade lugnt och klappade försiktigt. Efter en kort stund piggnade den till lite, och satte sig då såhär på mitt finger. Det flög högljudda flygplan som verkade stressa den, men när jag strök den försiktigt slappnade den av och blundade. Vi satt såhär en stund. När den kvicknade till ytterligare gav jag den lite frön och vatten som den försiktigt tog. Sedan flög den glatt iväg. Det kändes väldigt skönt i hjärtat.
ANDGÄNGET PÅ FRUKOST
Vi har ett tjugotal änder som kommer hit för frukost och kvällsmat, och sedan sover middag en stund. Har vi glömt ge dem så kommer de hela vägen upp till altanen för att säga till, haha. Nu har även småfåglarna börjat flockas för mat och vi har ofta hela gräsmattan/berget fyllt med olika fåglar. Jag som älskar fåglar kan sitta och titta på dem hur länge som helst.
Vi har ett tjugotal änder som kommer hit för frukost och kvällsmat, och sedan sover middag en stund. Har vi glömt ge dem så kommer de hela vägen upp till altanen för att säga till, haha. Nu har även småfåglarna börjat flockas för mat och vi har ofta hela gräsmattan/berget fyllt med olika fåglar. Jag som älskar fåglar kan sitta och titta på dem hur länge som helst.
LAX OCH GUACAMOLE
Det finns verkligen ingen godare sås till lax än hemmagjord guacamole, och ingen kan någonsin övertala mig om annat. Särskilt om man gör ugnsbakad lax med lime, salt, limepeppar och sweet chili. Så simpelt, men så ofantligt gott.
KREATIVT INFALL
Har haft mycket egentid senaste dagarna, vilket jag minst sagt behöver. Det är bara när jag spenderar mycket tid själv som jag får tillbaka lite kreativitet, den som annars slukas hel av utmattningen. Så häromdagen var jag ensam ute i stugan; Myste med fåglarna och Cera, satt på altanen och lyssnade på vattnet, drack kaffe och tänkte. Fick någon sekunds inspiration att börja skriva, en mening som dök upp i huvudet, och sedan rann en hel liten låt ur mig. Förr skrev jag alltid från början till slut och kreativiteten hade liksom ingen ände, jag skrev oftast flertalet dikter, texter och/eller sånger om dagen. Men sedan min senaste stora krasch för snart 1,5 år sedan har jag haft svårt med allt kreativt och det kräver mycket tid och energi (och oftast mycket frustration och sorg i processen). Det har inte fallit naturligt, så som det gjort förut. Så att få ett kreativt infall och inte ens märka av att jag skriver och skriver känns så underbart. Det känns som Jag.
Jag använder dessutom en app där man med hjälp av AI kan göra om texter till låtar (lägger in texten och väljer sedan t.ex. genre, instrument, tempo, känsla, etc.) vilket jag älskar! Har gjort om omkring 15 dikter till låtar därigenom. Kvalitén är inte den bästa, men det gör mig ingenting. Det är bara så helande att kunna lyssna på sina egna texter. Hade jag ärvt den musikaliska genen så hade alla varit svintrötta på min röst vid det här laget, haha!
några från senaste veckan
Lunch på stan med favvisar
Gick en sväng på stan med Natta och tjejerna, och käkade lite god lunch på Mocca Deli. Helt underbart!
Tre färger på ett dygn
Har länge känt att jag behöver "uppdatera" håret lite då det var länge sen jag gjorde en uppfräscning. Så jag började med att bleka från topparna och gjorde slingor uppåt. När det suttit en stund "målade" jag delar av överhåret med handen och pensel för att få bättre skiftningar och övergångar. Sköljde, hade i lite silverbalsam(typ), sköljde igen och lät lufttorka. Därefter la jag min vanliga mörka färg i botten, sköljde ur och lät lufttorka. Morgonen därpå avslutade jag med en röd färginpackning i hela håret. Nu behöver jag bara klippa håret lite (behöver klippa till frisyr igen då det vuxit ut så långt nu) och sedan känner jag mig som en ny människa, typ.
Håret är lite mer rött än det ser ut på gifsen nedan, klänningen och ljuset får det att se blekare ut
Har länge känt att jag behöver "uppdatera" håret lite då det var länge sen jag gjorde en uppfräscning. Så jag började med att bleka från topparna och gjorde slingor uppåt. När det suttit en stund "målade" jag delar av överhåret med handen och pensel för att få bättre skiftningar och övergångar. Sköljde, hade i lite silverbalsam(typ), sköljde igen och lät lufttorka. Därefter la jag min vanliga mörka färg i botten, sköljde ur och lät lufttorka. Morgonen därpå avslutade jag med en röd färginpackning i hela håret. Nu behöver jag bara klippa håret lite (behöver klippa till frisyr igen då det vuxit ut så långt nu) och sedan känner jag mig som en ny människa, typ.
Håret är lite mer rött än det ser ut på gifsen nedan, klänningen och ljuset får det att se blekare ut
En väldans massa mys
Oändligt med gos med denna lilla toka, och det finns väl inget bättre än det? När vi sover i stugan (svartvita bilderna) ligger Cera alltid på eller mellan mina kuddar och så ska jag hålla om henne, och Youssef håller om mig. Min allergi håller på att ta död på mig (skojar inte ens, den får diabetesen att balla ur fullständigt) men om min dödsorsak blir "mys" så är jag ändå okej med det, haha.
Oändligt med gos med denna lilla toka, och det finns väl inget bättre än det? När vi sover i stugan (svartvita bilderna) ligger Cera alltid på eller mellan mina kuddar och så ska jag hålla om henne, och Youssef håller om mig. Min allergi håller på att ta död på mig (skojar inte ens, den får diabetesen att balla ur fullständigt) men om min dödsorsak blir "mys" så är jag ändå okej med det, haha.
Bröllopsfotografering
I lördags fotade jag (och min kära assistent och make) när André & Bea gifte sig. Det var ett såå vackert bröllop och jag har så jäkla mycket härliga bilder! Kör ju alltid "k-pist metoden" när jag fotar motiv i rörelse, så jag har åtminstone 3000 foton, troligivs fler. Jag har hunnit gå igenom några hundra än så länge, men har tänkt ägna helgen åt just detta så jag kan börja redigera sen. Det är som mest arbete när en fotografering väl är över, men det är ju så himla roligt!
I lördags fotade jag (och min kära assistent och make) när André & Bea gifte sig. Det var ett såå vackert bröllop och jag har så jäkla mycket härliga bilder! Kör ju alltid "k-pist metoden" när jag fotar motiv i rörelse, så jag har åtminstone 3000 foton, troligivs fler. Jag har hunnit gå igenom några hundra än så länge, men har tänkt ägna helgen åt just detta så jag kan börja redigera sen. Det är som mest arbete när en fotografering väl är över, men det är ju så himla roligt!
Idag ska jag försöka koppla av så gott det går. Det har varit full rulle och kommer vara så någon vecka framöver; Kom hem från Göteborg igårkväll. Vaknade tidigt imorse med dunderallergi, väldigt högt blodsocker och paj mage (igen). Ska handla och lite så idag, men i övrigt försöka koppla bort allt lite. Imorgon har jag vårdbesök och vi får väl se hur jag mår efteråt. Helgen ska jag ägna åt alla bröllopsfoton, samt åt att försöka hitta ett elastiskt bälte jag kan ha pumpen hängandes på. Måndag ska jag på pumpinsättning (äntligen!!!) och lär vara ganska mör i hjärnan efter det. Tisdag ska jag försöka fokusera på att lära mig pumpen mer och göra mig mer "bekväm". Onsdag har jag ännu ett vårdbesök. Torsdag åker jag till Stockholm på konsert med Lizzie och kommer hem fredag, tror jag. Lördag är det marknad så är jag inte helt och hållet död tänkte jag åka dit en sväng. Flera saker jag ser fram emot, men herrejistanes vad slut jag är i hjärnan redan nu.
Min enda fokus utöver dessa saker är basbehoven; Äta, dricka, sova. Jag tror (hoppas) att pumpen ska hjälpa mig få mer ordning på glukoset då det svängt snabbt och kraftigt och jag inte kunnat få någon som helst ordning på det sedan jag dippade igen (och svängande blodsocker gör knappast skovet en tjänst, så det blir minst sagt en ond spiral). Jag är bara trött, klen och känner mig sjuk konstant. Allergin har dessutom börjat slita ut mig än mer, och jag har nu haft två kraftigare allergiska reaktioner på tio dagar, där jag förutom de vanliga symtomen fått ansträngd andning, feberkänslor, frossa och extrem trötthet så jag varit tvungen att ta extra allergimedicin och sova en stund (ni som känner mig förstår nog hur stort det är då jag aldrig kan sova dagtid). Min kropp säger verkligen ifrån på allvar. Men jag tror ärligt talat att om jag får mer ordning på blodsockret så kommer det andra bli mer hanterligt också, det går liksom lite hand i hand.
Min enda fokus utöver dessa saker är basbehoven; Äta, dricka, sova. Jag tror (hoppas) att pumpen ska hjälpa mig få mer ordning på glukoset då det svängt snabbt och kraftigt och jag inte kunnat få någon som helst ordning på det sedan jag dippade igen (och svängande blodsocker gör knappast skovet en tjänst, så det blir minst sagt en ond spiral). Jag är bara trött, klen och känner mig sjuk konstant. Allergin har dessutom börjat slita ut mig än mer, och jag har nu haft två kraftigare allergiska reaktioner på tio dagar, där jag förutom de vanliga symtomen fått ansträngd andning, feberkänslor, frossa och extrem trötthet så jag varit tvungen att ta extra allergimedicin och sova en stund (ni som känner mig förstår nog hur stort det är då jag aldrig kan sova dagtid). Min kropp säger verkligen ifrån på allvar. Men jag tror ärligt talat att om jag får mer ordning på blodsockret så kommer det andra bli mer hanterligt också, det går liksom lite hand i hand.
Vad har ni för planer sista sommarveckorna?
ett dygn i Göteborg
Vi hängde med hem till Sabina & Shan i Göteborg och spenderade ett dygn åt att umgås, gå i secondhand och skivbutiker, äta god mat, gå på museum och bara ha det jäkligt bra! Här kommer lite mobilbilder från vårat mysdygn♥
Göteborgs stadsmuseum
Göteborgs stadsmuseum
God mat #1: Svensk husman
Stosa runt lite
God mat #2: Indiskt
Hur mysigt som helst♥ Lär bli fler gånger!
lite blandade familjebilder från senaste veckorna
MEDELTIDSMARKNAD MED FAMILJEN
Det var medeltidsmarknad i Gamleby, så vi samlade familjen och åkte dit en sväng. Väldigt mysigt att gå runt och barnen tyckte det var spännande! Det var dock extremt hett (då menar jag extremt!) så det blev ingen heldag direkt, utan vi avslutade med en glass och sedan blev det hemfärd.
Det var medeltidsmarknad i Gamleby, så vi samlade familjen och åkte dit en sväng. Väldigt mysigt att gå runt och barnen tyckte det var spännande! Det var dock extremt hett (då menar jag extremt!) så det blev ingen heldag direkt, utan vi avslutade med en glass och sedan blev det hemfärd.
Efter marknaden tog vi med oss tjejerna hem till stugan för att ha lite egentid med dem. Det blev ett dygn fyllt med vattenkrig (inläggslänk), hasselsnokar (inläggslänk), skogspromenader med blåbärsplockning, håvning från bryggan, god mat – och självklart en väldans massa bus och mys!
NYA NAGLAR
Som jag nämnt förut slutade jag gå och fixa naglarna, och började istället göra själv. Delvis kostar det en tiondel, delvis kan jag byta lite närsom jag har lust, och delvis så har jag något att pilla med när jag kollar på serie t.ex. Köpte två nya och kombinerade och tycker färgerna var riktigt sommarsöta! Nej, jag orkade inte ta bort det jag målade utanför haha...
EGENTID I STUGAN
Har spenderat en hel del timmar i stugan med en kopp kaffe på bordet, steamdeck i handen och hund i knät. Otrolig avkopplande och skönt! Dessutom väldigt välbehövligt då jag ändå varit rätt mycket social, vilket är superhärligt och underbart –men också utmattande. Ibland har jag satt mig några timmar utan någonting alls och bara lyssnat på fåglar, vind och hav. Låtit hjärnan pausa lite.
MYCKET TID MED LIVETS BÄSTA MÄNNISKA
Trots att Youssef jobbat hela sommaren så har han haft ett jäkligt bra schema vilket gett oss väldigt mycket fin tid tillsammans. Det är jag otroligt tacksam för; Få så mycket tid som möjligt med min allra bästa vän.
PIZZAHÄNG MED FÖRÄLDRARNA
Vi har hunnit få mycket tid tillsammans med familjen vilket är så himla mysigt. Här gjorde vi egen pizza och åt till middag en superfin kväll i stugan.
MER PIZZABAK: DENNA GÅNG MED TJEJERNA
I fredags åkte vi ut och var barnvakt åt tjejerna (finns det ens någonting bättre i hela världen?) och sov kvar till igår. Vi gjorde egen pizza vilket de tyckte var väldigt roligt, gick på promenader/cykelturer, hoppade studsmatta, hade dansparty och myste i soffan. Alltid lika underbart♥
Nu ska vi strax åka och handla lite. Sedan ska vi köra ut grejer till stugan och greja, för imorgon kommer Youssefs systrar och systerdotter på besök! Vi håller tummarna att väderleksrapporten har fel (60-95% risk för regn dagarna de är här) så vi kan få lite sköna dagar/kvällar i stugan. Men oavsett ska det bli jätteroligt att de kommer hit!
MER PIZZABAK: DENNA GÅNG MED TJEJERNA
I fredags åkte vi ut och var barnvakt åt tjejerna (finns det ens någonting bättre i hela världen?) och sov kvar till igår. Vi gjorde egen pizza vilket de tyckte var väldigt roligt, gick på promenader/cykelturer, hoppade studsmatta, hade dansparty och myste i soffan. Alltid lika underbart♥
Sista bilden får mitt hjärta att smälta, sådant bus och sådan kärlek♥
Jag har en jäkla massa fler bilder från sommaren som ligger i kameran, som jag inte hunnit lägga över ännu. Så när jag rensat ur och gjort plats i telefonen lär det bli flitigt med uppdateringar här!
Idag är jag rätt mosig, haha! Igår förmiddag åkte vi direkt från tjejerna till lite affärer och handlade några grejer vi behövde, sedan bar det av hemåt för att duscha och göra oss i ordning för att fira världens bästa Alva som fyller år idag! Det blev verkligen en jätterolig kväll och jag har sovit väldigt tungt inatt, haha.
Nu ska vi strax åka och handla lite. Sedan ska vi köra ut grejer till stugan och greja, för imorgon kommer Youssefs systrar och systerdotter på besök! Vi håller tummarna att väderleksrapporten har fel (60-95% risk för regn dagarna de är här) så vi kan få lite sköna dagar/kvällar i stugan. Men oavsett ska det bli jätteroligt att de kommer hit!
