Kära Jag.

Du började detta år otroligt vilsen, och smärtsamt medveten om det. Du hade mått så fruktansvärt dåligt under en lång period, igen, och tappat bort dig själv någonstans på vägen. Du var återigen sjukskriven och var plågsamt nöjd med att isolera dig fullständigt från omvärlden. Du behövde ett break, få andas, få tänka, få vara. Din storasyster föreslog att du skulle komma ut och vara hos dom ett litet tag, få vara ensam i naturen, iväg från allt buller och stress. Så du åkte dit. Du spenderade betydligt mer tid där än hemma under flera månaders tid. Du gick upp tidigt och gick långa promenader med deras hund Torsten, gick på fotorundor i skogen, satt på trappan och njöt utav tystnaden, tog fram penslarna och målade, lämnade telefonen hemma, fick en chans att hämta andan. Jag vågar nog säga att det räddade ditt liv.




Du återfick viljan att måla, som du inte gjort på väldigt länge. Och du har målat en hel del detta år. Du har låtit din kreativitet sammanflätas med smärtan och lämnat den på tavlor och papper, målat dig genom ångestattacker. Det har hjälpt dig att beartbeta många saker som du trodde hade blivit kronisk smärta.

När jag och Felix firade 7 år tillsammans i början av december så ville jag ge honom någonting speciellt, någonting personligt. Så jag köpte en fin burk och målade dit "I♥U" (cheesy but still cute), och sedan satt jag lääänge och skrev lappar där jag berättade om olika saker jag älskade med honom. Jag skrev alla på ett lite tjockare "kartongaktigt" papper och la i burken. Sedan skrev jag ett mini-brev där jag skrev bl.a att om han någonsin tvivlade på mina känslor så ska han ta en lapp i burken, och så knöt jag om ett rött band om det. Det är en enkel och billig present, men mer personligt än så blir det nog inte.


Har ni gett bort någon årsdagspresent någon gång? Vad gav ni? 🎁

Häromkvällen lånade jag mammas dator en sväng, och upptäckte att hon hade masssssor utav gamla bilder (då menar jag alltså från ca 2005/2006 och framåt). Jag älskar att sitta och kolla igenom gamla bilder som man trodde var borta, eller som jag inte ens sett själv. Tänkte dela med mig utav ett gäng här, men jag delar upp dem i olika inlägg då det blir en jäkla massa bilder annars haha!

VARNING Detta inlägg innehåller meningslöst babbel skrivet av en övertrött Isabelle och bör ej läsas utav personer som torkar sig bakifrån och fram(vem tUsAaAAan gör det? Sluta genast!) All makt åt Tengil, vår befriare.

Tjugotvå är en jävligt konstig ålder. Ni kan förneka det bäst ni vill, men vi vet alla att det är sanningen. Faktum är att alla åldrar mellan 21-30 är konstiga. De klämda åldrarna. Åldrarna då alla är antingen förvuxna tonåringar eller förtidspensionärer. Det finns ett litet mellanting, men ytterst få lyckas hamna där. Och om någon väl hamnar i det magnifika mellanrummet svämmar sociala medier över utav deras "fullkomligt i fas"-liv, och så sitter vi alla och smyghatar dem likt internettroll med tystnadsplikt. Vi är glada för deras skull, vi unnar dem allt gott, men avundsjukans gröna monster sitter och flåsar oss i nacken, det kan vi inte förneka.


Tjugotvå år. De flesta i denna ålder glömmer bort att de är vuxna. Jag glömmer ofta bort att jag är vuxen. Som när jag och Felix skulle boka resa till NYC och hotellet vi förälskat oss i hade 21-årsgräns på att boka rum. "Fyfan vad tråkigt, jag gillade verkligen det hotellet, varför måste man va 21 jäkla år för? Räcker det inte med 19?" suckade jag besviket. Felix skrattade åt mig och påminde mig om att jag faktiskt var 21 år. Oops, när tusan hände det? Eller som när jag är sjuk, då glömmer jag bort att jag är vuxen. Då vill jag direkt flytta hem till mamma och bli omhändertagen. Jävlar vad man borde tagit vara på det slappa livet som hemmaboende tonåring, muttrar jag alltid för mig själv när tempen visar 39°C och jag inte ätit mat på 2 dagar. Eller som nu i juletider då jag och Felix tänkte försöka roffa åt oss lite vuxenpoäng genom att skicka ut julkort. "God jul önskar Bella & Felix" med någon fin bild, tänkte han. Så tänkte inte jag. Istället satt jag och gråtskrattade med min sjukligt kväsiga röst medan jag klippte och klistrade på datan för att klippa ut våra och katternas huvud för att skapa egna graciösa julkort. Jag är fortfarande förvånad över att de är utskrivna, påskrivna och lagda i brevlådor, jag trodde inte att han skulle gå med på det. Det är alltid så trevligt att bli överraskad över att ens sambo också kan vara en fnissig 4-åring. Mina vänner glömmer nog också av sig lite ibland, att de är vuxna alltså. Typ som när jag var hos Caroline och jag använde ordet "kollega", och hon utbrister "sa du precis kollega? Gud vad vuxen du är!". Jag tittade på henne där hon satt och ammade sin 2 månader gamla son, och påminde henne skrattade om att det var hennes föräldraledighet diskussionen handlade om, så hennes vuxenpoäng ligger nog högre än mina. Faktiskt.


Men om vi ska gå tillbaka till "inget mellanting" igen då (vad är välplanerad, icke-spontant skriven text under vettig tid på dygnet? Vem fasen vet). Tänk tillbaka på alla konversationer ni haft detta år, vilken blandad jäkla kaos-kompott va? Det är liksom a l l t ; graviditeter och barn, boränta och lån, skratta åt kiss och bajs-skämt, välkommen på bröllop, i helgen låg hon med den, sova före 20:30 en lördag, funderar på att renovera, etc. De senaste 2 veckorna har jag yttrat dessa meningar:
"Vi har funderingar kring lånekostnader"
"Det är klart att man har barnlängtan, men jag vill känna mig stabil i ekonomi och livet innan, och min sambo likaså"
"Läckage är ett jävligt äckligt ord faktiskt, kanske det fulaste ordet som finns" (Följt utav 10 minuters övertrött skratt i telefon med Anna)
"Jag måste se över ekonomin lite"
"Du är en sån jävla stjärtapa ibland, vet du det?! En, en...ett arsle!!" (Där var jag mycket arg och då förvandlas jag ibland till en 6-årig sandlådegangster)

Det är som sagt en blandad jävla kaos-kompott, och visar hur skev denna ålder är. Jag kör snabba svängar mellan förtidspensionär och förvuxen tonåring, så snabba att jag knappt hinner med själv. Ibland vill jag verkligen få ett riktigt "jag är 15 år och ingen förstår mig hela världen är dumma i huvudet"-utbrott, två minuter senare sitter jag och beklagar mig över att Oldsberg blivit kickad ur Bingolotto och att söndagsbingot nu är förstört.

Jag var i affären för ett tag sedan, och där var även en grupp tonårstjejer (högstadieålder) som högt och tydligt pratade om sex. "AssÅÅÅ jag vet typ inte om jag typ borde ligga med han igen, de va ju najs men typ inte svinnajs assÅÅÅ, vad tycker ni?" frågade den ena tjejen och slängde med frisyren. De stod mitt i vägen och gjorde sig inget besvär att akta sig när folk försökte gå förbi. "Jävla ungar" tänkte jag buttert och genom en rysning gjorde sig den lilla åldersnoja jag har påmind. Jävla ungar??? Vad kommer näst; Hota med handväskan? Rullator? Muttra över att PÅ MIN TID var minsann allt bättre? 

 

Jag måste ändå, väldigt motvilligt, erkänna att jag blev lite nostalgisk till att vara 15 år och inte riktigt veta vem man är, för när man är 22...DÅ ÄR DET VÄRRE. Folk förväntar sig liksom att du ska ha en livsplan nu, du ska vara färdig, du ska vara stabil, du ska ha koll, du ska veta vad ammortering är, du ska ha "life all figured out". Men hur tusan ska man lista ut livet är man är fast i de klämda åren? Kan man inte få spola framåt, bara lite grann? Ta en tjuvkik på vad framtiden erbjuder? Se om man kommer bli klokare med åren eller bli en omvänd Benjamin Button (dvs en bebis i en gammal kropp), för ibland undrar jag om man blir det. (SÄTT PÅ ER ARMPUFFARNA FÖR HÄR KOMMER EN "SO DEEP I'M DROWNING" TANKE:) Ibland tror jag att hjärnan är som en fullpackad hårddisk som börjar bli uppäten utav virus, och till slut crashar man och behövar en ny, och så börjar man om igen. Vi är kroniskt vilse, för vi hinner inte bygga upp oss själva innan vi tvingas börja om igen.

 

Nej nu jävlar ska jag dricka vatten och sedan sova. Ni får ursäkta mitt förvirrande babbel, jag har en tendens att bete mig som en onykter pubertetsplutt när jag drabbas utav det nattligt oundvikliga stadiet kallat "övertrötthet". Sov gott mina vänner. Imorgon är det snart jul. Typ.

 

Gud vad känslosam jag är när jag sitter och går igenom dessa bilder, att "Himlen är oskyldigt blå" (min favoritsång i hela världen) satte igång i hörlurarna gör mig ju inte mindre känslosam, och att jag börjar få pms spär ju på det ännu mer, haha! Bilderna på Carro och Pilla (hennes mamma) gjorde mig extra tårögd, det finns liksom inget tillgjort eller oäkta, det är spontana bilder på kärleken mellan mor och dotter. Jag tror att de värmer mig såhär därför att jag och Caroline var oskiljaktiga under de där tuffa tonåren då "föräldrar inte fattar någonting", och suttit många timmar pratandes tillsammans med våra mammor. Vi sov tillsammans  j ä m t , så jag har liksom spenderat så himla många dagar och kvällar med hennes underbara familj. Så det blir extra känslosamt, lite extra fint. 


/ Jag är fortfarande sjuk (oväntat va?), men har iallafall börjat med nya medicinen så jag hoppas det ska gå över snart. Känns jättetråkigt att inte ha kunnat jobba alls denna vecka, ville såå gärna jobba nu runt jul (finns det ens något mysigare än att vara med en massa härliga barn i juletider?) så jag har varit helt förtvivlad hela veckan. Dessutom tog jag och Felix ledigt för att åka utomlands nästa vecka, men det fick vi ställa in, jag är inte i skick att sitta på ett flyg och kommer äta penicillin hela nästa vecka, så oavsett om jag skulle bli bättre så kommer jag inte vara pigg nog att resa. Inget skoj alls, men sånt är livet, ingenting att göra åt så jag försöker acceptera det.

Vad gör ni idag?

 

Efter tre dagar fyllda med kräkningar, feber, sprängskalle, synrubbningar och att känna mig ständigt fast i en snurrgunga så har jag nu fått byta medicin, igen. Tydligen var det lite för många biverkningar för att vara "normalt". Min vanliga tur. Men men, håll tummarna för mig att den nya ska fungera, oki? Tack

/ Tur att jag iallafall har mina små kissetjejer när jag är hemma och mår apa. De är verkligen underbara små varelser. Varje gång jag har kräkts har de stått utanför dörren och bokstavligen skrikit, och när jag sedan gått ut och satt mig i soffan så kommer båda två upp i knät. Så fort jag börjat må sämre verkar de ha känt det på sig, för då kommer båda två och drar sig runt benen, klättrar upp på axlarna, piper och söker ögonkontakt. Ibland kan de vara rejäla bölder i arslet, men jäklar vad jag är glad att ha dem♥🐱

Idag är det ärligt talat jävligt svårt för mig att hålla mig positiv, så det är verkligen en utmaning nu. Men tro mig när jag säger att jag gör mitt bästa.

Här är dagens iallafall dagens
5 saker att vara glad och/eller tacksam för

•Nancy Mulligan & Angela•
•Lypsyl•
•Tassar•
•Resorb•
•Vegoskinka•

 

 

Det var mina positiva saker denna onsdag. Vad är ni glada/tacksamma för idag? 

Om ni väljer att själva delta i Veckans Utmaning får ni gärna länka era inlägg i kommentarsfältet så jag får läsa dem! Låt oss peppa varandra!
Har ni ingen blogg är ni varmt välkomna att ändå skicka eran lista i kommentarsfältet ❤

Sedan jag var 6 år gammal har jag kämpat mot ångest, panikattacker, depression, ångestrelaterade fobier, ADHD och en del andra psykiska besvär. Om man inte själv gjort samma resa, så kan man aldrig riktigt förstå vad det gör med en, var det tar ifrån en. För min del har mina psykiska sjukdomar stulit mig; den jag var, den jag vill vara. Men de ska inte få stjäla den jag hoppas kunna bli. Jag vet inte vem jag är utan min ångest, och jag vet att det låter helt galet, men det är sant. Ångesten har kontrollerat hela mitt liv. Mina minnen är uppdelade i "På grund utav ångest", "För att slippa ångest" och "Ångestfritt" -i varje fack har ångesten spelat sin roll. Vet ni hur många saker jag kan tänka tillbaka på och säga "det var för ångesten" eller "jag avstod från det på grund utav ångesten"? Fler än jag vågar erkänna.

Jag har insett att jag behöver ändra saker i mitt liv, framförallt saker i mitt eget tänkande och agerande. De saker jag besväras utav psykiskt kanske inte går att ändra med medicin (tål ej medicin, provat  a l l t ), men jag är övertygad om att jag kan klara detta genom att aktivt jobba med mig själv hela tiden. De senaste månaderna har jag börjat göra lite "soul-searching", och det känns som jag äntligen börjar trampa en stig mot att finna mig själv. Jag har påbörjat tre viktiga listor; en över saker jag vill uppleva/åstadkomma innan en viss ålder, en på saker jag inte kommit över för att stegvis bearbeta mig genom dem, och en lista på saker jag tycker om utan att någon annans åsikt spelat in(och vilka saker jag egentligen inte gillar, fast jag tidigare trott det).


Steg för steg känner jag hur jag utvecklas som person, hur jag får en djupare förståelse för mig själv och lär känna mig själv utan andras påverkan. Nu vill jag dela detta med er, här i bloggen:

Varje vecka kommer jag att dela med mig utav en utmaning, och de kan verka små eller obetydliga, men kom ihåg att likt Rom så kan en människa inte byggas på en dag. Ni är alla varmt välkomma att dela dessa utmaningar med mig, vare sig det är en eller allihop. Om ni väljer att göra det så får ni mer än gärna dela länkar till era inlägg i kommentarsfältet så jag kan få läsa dem. Det vore väldigt roligt. Låt oss utmanas och utvecklas tillsammans♥

 

 

Idag har jag varit på dop för fina William, himla mysigt! Jag hade såklart med mig kameran (eller, jag hade faktiskt TVÅ med mig, lånade mammas för att även kunna filma själva dopceremonin) så räkna med att det kommer poppa upp en del bilder här i bloggen. Efter ceremonin åt vi lite gott, pratade och hade trevligt, och såklart öppnade Caroline & Martin alla fina presenter. Helt klart en underbar eftermiddag!♥


Nu ska jag nog börja dra mig åt sängen, imorgonbitti ska jag och Felix åka till Linköping för lite julklappsshopping (sista minuten, som vanligt haha). Godnatt!

Häromdagen var jag sugen på att baka julgodis, och improviserade då ihop en "grundsmet" som jag sedan tillsatte olika saker i för att se vad som var godast. Det blev förvånansvärt gott, speciellt då jag bara slängde ihop lite saker för att prova på. Nu har jag gjort en ny sats på det godis som blev mest populärt, och gjorde dem lite snyggare. Så nu tänkte jag dela med mig utav receptet till er!

NOTERA 1: Mängden utav varje ingrediens är ungefärlig, detta då jag inte skrivit ner eller ej mätt upp exakt, men jag vet nästan precis så det ska nog bli bra
NOTERA 2: Det blir ganska mycket smet, räcker till ca dubbelt så många praliner som bilderna visar. Garneringen däremot var ett första test och räckte därför endast till 15 stycken då jag ej hade tillräckligt hemma


•Till grundsmeten behövs•
300 gram ljus blockchoklad (mörk funkar också om du föredrar det)
1,5-2 dl vispgrädde
75 gram marshmallows (jag använde ½ påse minimarshmallows från ica)
2 påsar daim bitar (ser ut såhär: [LÄNK] )

•Såhär gör du•
Värm vispgrädden över vattenbad.
När grädden börjar bli varm bryter du den ljusa chokladen och lägger ner i grädden. Rör om med t.ex. en slickepott tills det smält jämt.
Häll ner marshmallowsen och rör om tills allt smält ner.
Ta av katrullen/skålen från värmen.
Häll ner all daim och rör om så de fördelas i hela smeten.
-Lägg all smet i en bytta eller påse och ställ in i frysen ca 1 timme.-
OBS! Smeten blir väldigt klibbig, så avänd inte bakplåtspapper då det fastnar rejält. Tro mig, jag använde det haha, det blir bara krångligt.

Efter ungefär 1 timme tar du ut smeten och rullar små bollar som du lägger på ett fat.


•Till garneringen behövs•
70 gram vit bakchoklad
2-3 msk vispgrädde
Karamellfärg (vill man göra dem lite "juligare" kan man ju använda röd eller grön)
Hackade hasselnötter